Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

”Black swan”

Hypereleganta ”Black swan” kretsar kring en ballerinas sammanbrott. Kerstin Gezelius njuter av ljudmässigt banbrytande och virtuost hypnotiska scener.
Filmrecension
5

Titel: ”Black swan”

Kategori: Drama

Regi: Darren Aronofsky

Medverkande: Nathalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey

Längd: 1 timme 48 min. Tillåten från 15 år

Varför är det engels­ka ordet ”pain” så at­traktivt? Smärta, med sitt genanta ”ä” känns alldeles för självömkande. Pain låter mer som själva dolken än som såret den tillfogar. Det låter aktivt. Smärta låter passivt. Pain är något man kan ta kontroll över. Smärta är man bara ett offer för.

”Pain” kan användas i hårdkokt film utan att bli patetiskt och bra film är nästan alltid, i någon bemärkelse, hårdkokt: koncentrerad, maximerad. Till och med om det är en ultraromantisk skräckfilm i tyll och damasker om en ballerinas konstnärliga kris, som den här.

För Nina, den mest graciösa och hårt arbetande av alla ballerinor i operabaletten, är smärtan självklar och konstant. Hennes fötter blöder. Hon river sönder sin rygg på nätterna. Hon lever instängd i ett dockflickrum övervakad av en labil martyrisk mamma som ägnar sig åt att måla hennes porträtt samtidigt som hon klandrar dottern för att vara orsaken till hennes förstörda karriär.

Hon blir framför allt dagligen kränkt av koreografen (Vincent Cassel, ovanligt bra), som tvekar inför att göra henne till prima ballerina. Ninas viskande lilla röst, komplexfyllda utstrålning och hennes instängda sexualitet gör, förklarar han inför hela ensemblen, henne inte vuxen rollen. ”Skulle du vilja ligga med henne?” frågar han retoriskt dansaren som hon övar med. Det underförstådda svaret är nej. De ska sätta upp ”Svansjön” och den vita och svarta svanen ska dansas av samma dansös. Maestron tror nog att hon klarar av den vita, men inte den svarta.

Som ytterligare förödmjukelse tjatar han hela tiden om en annan ballerina (Kunis), en slängig tjej från San Francisco som har allt det som Nina saknar. Men Ninas ambition, aggression och sexualitet är långt mer måttlösa än vad maestro någonsin hade kunnat föreställa sig. Han vet inte vem han driver med. Hon tänker inte missa sitt livs roll.

”Black Swan” är en enda lång, sömlös, hyperelegant, ljudmässigt banbrytande och dramaturgiskt virtuos ström av hypnotiska scener kring Ninas nervösa sammanbrott och transformation. Inre, yttre, dröm, verklighet och skådespel smälter samman till en kuslig, vacker och äcklig vision med tydlig inspiration av klassiker som Roman Polanskis ”Repulsion”, Ingmar Bergmans ”Persona” och, förstås, Michael Powells ”De röda skorna”. Den är också ett slag syskonfilm till von Triers ”Antichrist”, så Aronofsky har inga låga ambitioner.

Det är en patetisk, på sätt och vis föråldrad men också hypermodern saga om perfektionens pris och en av de där sällsynta filmerna där bild, ljud, story, huvudkaraktär och huvudrollsinnehavare utgör ett organiskt helt.

Det här är inte bara Ninas och kanske Nathalie Portmans livs roll (fast det här är nog bara början på vad hon kommer att bjuda på) utan framför allt Aronofskys. Nästan allt som maestron klandrar Nina för är det som har legat på ens tunga att säga om den hyperbegåvade regissören också. Ett slags beröringsskräck, en brist på avspändhet, en irritation över att han är för intrasslad i sig själv och sina hjärnspöken, för mycket mammas flicka/pojke, för moraliserande.

Med ”The Wrestler” bröt han sig ur sin lilla glaskupa och hittade en tillräckligt ”låg” metafor för hela sitt komplicerade konstnärskap för att det skulle börja kännas intressant: en wrestlingstjärnas sargade kropp, söndernött inifrån av anabola stereoider och utifrån av solariebränna, blekmedel och häftpistoler. Men det lite lama crescendot till den i övrigt fantastiska filmen avslöjade ändå att den inte hade hela hans uppmärksamhet.

Där var kropparna groteska, i ”Black swan” är de perfekta, men för sina ägare är de lika ointressanta skal, instrument som kan formas och bändas hur som helst för att få fram det enda viktiga: konsten. Aronofskys fascination för såren och märkena som den behandlingen lämnar efter sig är på gränsen till religiös, men samtidigt så saklig och insatt och jobbigt involverande att den aldrig blir löjlig. Här har 90-talskonstens upptagenhet med kroppen som gräns äntligen fått sin fulla, filmiska gestaltning. Femton år senare förstås. Film är en tungfotad konstart som alltid släpar efter. Å andra sidan är den maximalt tillfredsställande på ett sätt som bara film kan vara.

Och crescendot till ”Black swan”, i alla fall fram till det allra, allra sista slutet, som man kan diskutera livligt för och emot (bara en sån sak, det är ju ett tag sen), är så pompöst skrämmande och njutningsfyllt att det helt enkelt inte kan bli bättre. Nathalie Portman far som en projektil in i evigheten på svarta vingar med ett stelt grin av salig smärta över ansiktet, eller ”pain” som hon har lyckats förvandla det till. Hon är bokstavligen både dolken och såret den tillfogar. Hon är perfekt.