Bobby Fischer – aah. Ett tag på 1970-talet hade världen en riktig James Bond-skurk.
Bobby Fischer var lång och kantig, från de framträdande kindknotorna, över axlarna och ned över pressvecken. Stora ögon stirrade med Rasputindemoni ut från tidningarnas förstasidor.
Där hade han hamnat för att han var bäst i världen på schack. Fischer svarade snabbt och kortfattat i intervjuer. Han hade knappt tålamod med journalister som famlande försökte greppa en hjärna som alltid låg tjugo drag före motståndarens. Bobby Fischer ville ha världsherravälde. Han såg det som en oförrätt att Sovjets Boris Spasskij hade mästartiteln och när Fischer, efter en lång period av frustration och rasande utfall mot de fega ryssarna som höll undan sin världsmästare, fick möta sin ärkefiende på Island 1972 följdes matchen över hela världen.
Fischer såg nog inte titeln som något han skulle vinna, han skulle bara plocka upp den, ungefär som vanliga dödliga hämtar en beställd pizza, för att visa oss andra fårskallar att Fischer verkligen var oövervinnelig. ”En mer arrogant person finns inte”, säger en samtida röst i Liz Garbus dokumentär. Bobby Fischer var imponerande och skrämmande.
Liz Garbus gör fenomenet Bobby Fischer rättvisa, och det räcker för att få till nittio av de mest spännande minuter som just nu går att hitta på repertoaren.
Med hjälp av klipp ur den samtida mediebevakningen och intervjuer med dem som kände, assisterade och förhandlade med Fischer berättas hela historien om mannen som blev Amerikas hjälte då han som femtonåring tog stormästartiteln, men försvann in i paranoid antisemitism och USA-hat och blev en av landets mest avskydda. Efter triumfen på Island förlorade Fischer greppet om verkligheten, därmed följande ett mönster som då och då framträtt i schackets historia.
Hans bakgrund var inte ägnad att skapa tillit till omgivningen. Han växte upp i Brooklyn, hölls länge ovetande om vem som var hans verklige far, och hade en flitigt demonstrerande mor som övervakades av FBI. Fischer var jude, vilket gjorde hans senare judehat ännu mer bisarrt.
Redan före Spasskijmatchen hade Fischer betett sig motsägelsefullt. In i det sista var det oklart om han verkligen skulle värdigas resa till Island. Ordföranden i det isländska schackförbundet och en barndomsvän, vars far samtidigt var döende i cancer, lockade och pockade för att få Fischer på planet. Till sist inkom en vädjan från Henry Kissinger, då chef för Nationella säkerhetsrådet.
Även visuellt är filmen fängslande. Garbus placerar berättarna nära kameran i dunkla lokaler där det någonstans långt bak glimmar ett fönster. Det ger ett intryck av att vi bjudits in i någon schackets grotta, där vi får höra historier om hur man kan bli bergtagen av spelet. Som i alla bra dokumentärer med intervjuer är det fascinerande även att se och höra vittnena. Det isländska schackförbundets ordförande är nu en äldre man som ser ut som en hårding med sin rakade skalle, men talar med stort lugn om en period som måste ha varit ohyggligt pressande.
Barndomsvännen – de möttes genom schacket – talar analytiskt om hur han försökte handskas med Bobbys fixa idéer och järnvilja, men säger inget om det man undrar över, hur det var att hamna som någon sorts obetald amatöragent i en av 1970-talets gruvligaste mediekvarnar.
Fotografen Harry Benson följde Fischer i spåren; Benson får berätta, och Garbus låter hans fantastiska svartvita bilder flöda och bli en attraktion i sig.
Vid svenska textningen tycks dock tyvärr ingen ha lagt märke till Garbus bildsinne. För att inte lägga text över namnskyltar hissas textraderna gång på gång upp och hamnar tvärs över den talandes ansikte. Det är rena vandalismen; Gud vet vilka konspirationer Bobby Fischer anat om han sett detta.