"Borat"

Under hösten har Kazakstan blivit nöjessidornas favoritland. President Nursultan Nazarbajev har tagit ut annonser i New York Times för att förbättra Kazakstans nedsolkade rykte. Han har vädjat till president Bush, och skapat en inhemsk kazakstansk hjälte som skall överträffa och kväsa världens just nu mest kända kazakstanier Borat Sagdiyev (den engelska komikern Sacha Baron Cohen). Protesterna har givetvis haft motsatt effekt. Lagom till långfilmsdebuten är Borat Sagdiyev mer berömd än någonsin. Ingen kommer heller att glömma Kazakstan.

"Borat. Cultural learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakhstan" öppnar med en kort presentation av Borats hemtrakter. Borat själv guidar stolt. Här är byns våldtäktsman, här är sovrummet jag delar med en ko, här springer byfolket efter juden - en årlig festival, och blondinen jag hånglar upp här vid min sida, det är min syster, den fjärde bästa horan i Kazakstan.

Som Kazakstans sjätte bästa reporter har Borat Sagdiyev fått i uppdrag att resa till USA och dokumentera hur civiliserade människor beter sig. Med sig har han den mycket feta producenten Azamat Bagatov (Ken Davitian) och en höna.

Tillsammans kör de rakt in i återvändsgränden. Civiliserade männi­skor finns inte i USA. Något som Borat & Co får lära sig den hårda vägen i scen efter scen efter scen.

"Borat. Cultural learnings of America for make benefit glo­rious nation of Kazakhstan" består i stort av dokumentära scener där Borat möter vanliga amerikaner. Som invigningstalare på en rodeo hoppas han att "George Bush may drink the blood of every man, woman and child in Iraq". Applåderna är enorma. När bilhandlaren beskriver en Hummer som en "pussy magnet" undrar Borat var i bilen denna magnet monterats. Vid ett stiligt dinner-party någonstans i Södern ursäktar sig Borat, går på muggen och kommer tillbaka med det han presterat i handen. En vänlig lektion i toalettbruk följer. Först när Borats dejt anländer blir han ombedd att lämna partyt. Kvinnan i fråga är svart.

I varje scen hänger slagsmålet i luften. Men är man som Borat riktigt hjälplöst fel ute blir omgivningen artigt nedlåtande, nästan omhändertagande - det amerikanska sättet att visa förakt och samtidigt verka charmig och till slut blir det Borat och Azamat som ryker ihop. Scenen är utan tvekan filmhisto­riens mest hysteriska och roliga och kanske också den längsta.

När man skrattat så mycket att man har ont och svårt att hålla tätt har man ändå halva scenen framför sig, fast nu med ökat tempo. För den otränade kan det ta veckor att repa sig.

President Nursultan Nazarbajev har varit tyst ett tag. Kanske har han sett filmen och fått ro. Det enda land som råkar illa ut i "Borat. Cultural learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakhstan" är USA. Packade high school-killar, överklassen, mannen på gatan, församlingen - alla är sig själva och medverkar glatt till att göra Amerika till världens mest otäcka land. Sist USA fick en så svidande omgång var när Michael Moore jagade sanningen i "Bowling for Colombine". Borat behöver inte jaga, sanningen finns överallt.

Jane Magnusson

film@dn.se