Filmrecensioner

”Bridesmaids”

Ingredienserna är välkända för alla bröllops­filmskonnässörer, men resultatet är helt eget. ”Bridesmaides” balanserar ­genialt på gränsen mellan flabb och ångest.
Filmrecension
4

Titel: ”Bridesmaids”

Kategori: Komedi

Regi: Paul Feig

Medverkande: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne, Melissa McCarthy, Ellie Kemper, John Hamm

Längd: 2 tim 5 min (barntillåten)

Vi som länge tyckt att det behövs något nytt, det vill säga något kanske lite mindre grabbigt inslag i Judd Apatow-gängets (”Baksmällan”, ”Funny people”, ”På smällen”) filmer har äntligen blivit bönhörda. Även om vi i princip gillar dem. Med det humoristiska stjärnskottet Kristen Wiig, som har rötterna i ”Saturday Night Live”, i täten kommer förhoppningsvis en mind­re revolutionär attackstyrka som skapar kommersiell, kvinnlig humor utan skyddsnät.

Wiig har både skrivit manus till aktuella ”Bridesmaids” (Apatow producerar) och spelar huvudrollen. Och båda delarna är lysande.

Allt handlar om ett stundande bröllop, ingredienserna är välkända för alla bröllopsfilmskonnässörer, men resultatet är helt eget. Wiig spelar trettioplussaren Annie, en gudabenådad men extremt stökig konditor som nyligen konkat med sitt eget bageri. Hon är dessutom singel och bor tillsammans med ett extremt besynnerligt syskonpar från England som läser hennes dagbok. Det enda roliga hon har är sporadiskt sex med en inbiten ungkarl som lider av total relationsskräck (en galet slemmig Jon Hamm). I det läget är det kanske inte konstigt att hon inte gör vågen när hennes bästa väninna Lillian ska gifta sig. I synnerhet inte som hon genast får konkurrens med den tjusiga troféfrun Helen – som har allt utom en bästa kompis. Helen kommer med på tåget för att hennes man är den blivande brudgummens chef. Och därmed tycker hon sig har rätten att ta över hela showen.

Mellan den inledande lysningsmottagningen, en veritabel uppvisning i obekväma ögonblick när Annie och Helen fajtas om vem som ”älskar” Lillian allra mest, fram till den superkitschiga vigseln ligger ett pärlband av sjukt komiska scener. Inklusive den mest genanta ”flippa-ombord-på-ett-flygplan”-scen jag har sett. Genuint plågsam. Och det är bland annat det geniala med ”Bridesmaids”: att man vågar balansera på kanten mellan flabb och ångest hela tiden. Och det oavsett om det handlar om en genuint osmaklig kollektiv magsjuka med offentligt sprutande kroppsvätskor eller Annies inre brottningsmatch med sina ensamhets- och svartsjukedemoner.

Att hela gänget i stort sett ser ut som vilket tjejgäng som helst i, låt säga Hökarängen, är en annan fördel. Fram för fler filmer med stjärnor som inte kommer från ”gör-om-mig”-planeten. Tempot, dialogen och tajmningen är i det stora hela perfekt. En extra guldstjärna till Melissa McCarthy – den rundlagda säkerhetskonsulten i brudtärnesällskapet som hela tiden hoppas att möhippan ska bli en repris på ”Fight Club” – en komisk talang som man inte kan se sig mätt på.