Jag var väldigt förtjust i Susanne Biers danska familjetragedi ”Bröder” från 2005 som skapade en viss kontrovers eftersom den med rätta uppfattades som en kritisk reflextion över den militära danska närvaron i Afghanistan. Ulrich Thomsen gjorde till exempel ett lysande porträtt av den präktige storebrodern vars moral och värderingar utsätts för extremt hårda prov när han hamnar som krigsfånge i talibanernas berg.
Irländaren Jim Sheridan (”Min vänstra fot”, ”The boxer”, ”I faderns namn”) är en rutinerad räv när det gäller komplicerade familjer utsatta för hård press. Men varför en självständig, personlig regissör som han tar på sig att göra en bokstavstrogen och en rätt oengagerad remake på det här sättet övergår mitt förstånd. Om det nu inte bara är en fråga om lön.
Till och med skådespeleriet är blekt och trött, även om det handlar om genuint sevärda talanger i centrum som Tobey Maguire (kaptenen), Jake Gyllenhaal (hans slashasige brorsa) och Nathalie Portman (den tålmodiga soldathustrun). Sensmoralen, om man kan tala om en sådan, är också urvattnad i den amerikanska versionen.
Bier ville prata om våldet som urholkar själen medan Sheridan bara försöker snickra till en okej happy end. Det känns aningslöst när USA nu ska ta hand om ännu en ny generation traumatiserade krigsveteraner från både Irak och Afghanistan.