Förhandsreportage i var och varannan tidning, dubbla uppslag och mer eller mindre djuplodande analyser: en ny Lenny Bruce eller en giftig kritiker av dagens medieklimat? Jojo: Sacha Baron Cohen har på rekordtid kört sitt bomärke ned i samtiden – med just den celebritetshysteri han driver med.
Samt, förstås, genom sina figurer: Ali G, Borat och nu Brüno, dessa alter egon som likt buktalardockor lösgjort sig från skaparen, kastat sig ut i världen och gör sådant som deras civiliserade och av konventioner tuktade überjag aldrig ens skulle drömma om.
Nå, hur går det för Brüno, denne korkade homosexuelle modejournalist från Österrike? Jo, efter att han blivit utslängd från Pradas vårshow bestämmer han sig för att bli ”überberömd” i Hollywood. Eller mer precist: när Sacha Baron Cohen, efter att ha lyckats smuggla in sig själv och sitt filmteam, blev ”outad” och utslängd införlivades detta omedelbart i filmens manus.
För det är tydligen så ”Brüno” kom till: genom ett slags gerillafilmning under falska förespeglingar, ägnad att provocera och få folk att reagera, snart sagt till varje pris.
Och därefter gick ingen säker. Hollywoodproducenter, Washingtonpolitiker, ultraortodoxa judar i Israel, amerikanska Army National Garde, framträdande företrädare för al-Aqsamartyrerna, amerikanska pr-människor som vill hjälpa Brüno att komma på en behjärtansvärd välgörenhet för att göra honom världsberömd (”Clooney has Darfur, is there no Darfive?”). Allt och alla, inte minst medie- och celebritetscirkusen, var fair game.
Och somt är genant (på det där upplysande sättet), somt är snudd på briljant, annat är bara plumpt eller i värsta fall likgiltigt. Att till exempel resa runt i amerikanska Södern bland fascistoida jägare och låtsas vara bög. Been there, seen it: Hur många vidöppna dörrar är det värt att slå in?
Lägg därtill att Sacha Baron Cohen numera står inför ett rejält dilemma: att han själv är på god väg att bli offer för den celebritetskultur som är hans måltavla. Det märks också på filmen: i stället för att ägna sig åt att ”outa” Brüno och de reaktioner som han väcker har energin gått åt till att hindra Baron Cohen från att bli outad – annars hade det ju inte blivit någon film.
Ett talande tecken är att filmbolagets pr-material består av en femton sidor lång redovisning av den omfattande och noggranna planeringen före varje inspelningstillfälle. Sådant borde rimligen ha framgått av själva filmen. Nu sitter man mest och undrar: Stormade Paula Abdul verkligen rasande ut från det hon trodde vara en riktig intervju – eller var hon tvärtom med på noterna?
Vad hade inte Michael Moore kunnat göra av detta material!
Men om helheten fallerar finns ändå komikern Sacha Baron Cohen kvar: hans Brüno-speak (zelebrity, vatt-evver, Wilhelm Schmitt und Bradolf Pittler), hans prutt-humor och de närmast performanceliknande iscensättningarna. Här ligger faktiskt gamle Jerry Lewis nära till hands: samma anarkistiska infantilitet, samma iögonfallande skillnad mellan skaparen och den skapade gestalten.
Och till sist, den totala oräddheten. Detta till synes så enkla att en människa, av kvinna född (och gudskelov inte ännu en datoranimation) faktiskt gör något ”på riktigt”. Som fordom en Buster Keaton, eller som en annan Gösta Ekman snubblandes in i ridån på en modevisning – iklädd kardborrekostym.
Även svenske Gustaf Hammarsten som gör stjärnans timide sidekick måste ha en extra eloge för ett icke ringa mått av rent och skärt mod. Att till exempel passionerat kyssa en annan man i en wrestlingring framför en publik som nyss med vansinne i blicken vrålat ut sitt böghat, det kräver sin man – och skådespelare.
Fast ojämnt är det: en berg och dal-bana mellan aha- och jahaupplevelser.