Samtidigt avslöjar Bechdeltestet huruvida kvinnorollerna är bärande eller fullständiga. Kort och gott hur viktiga kvinnorna i filmen är. Testet går ut på att man ställer tre enkla frågor om filmen:
1) Finns det två kvinnor i filmen med namn?
2) Talar de två kvinnorna med varandra?
3) Talar de om något annat än män?
Fullkomligt beklämmande är att applicera Bechdeltestet på filmhistorien. Att Hollywood och filmindustrin generellt är tämligen sexistisk är väl ingen nyhet, men att väldigt få av mina egna favoritfilmer klarar sig hela ur Bechdel-testet får mig att känna mig som en brakjöns.
”Burlesque” klarar testet med glitter och fyrverkerier. I huvudrollen ser vi Ali (Christina Aguilera) som arbetar som servitris på en ödslig sylta någonstans i oglamourösa delstaten Iowa. Redan i första scenen förstår vi vad hon går för och längtar efter. Hon stänger krogen för lunch, drar ner persiennerna och sjunger ur sitt hjärtas djup. Volymen är extremt hög och jag får gåshud. Sedan går det undan i rasande fart. Ali lämnar syltan och tar bussen till Los Angeles. Hon går på minor men överlistar allt och alla i sin väg och hamnar till slut under den erfarna klubbägaren och divan Tess(Cher) beskydd.
Tess driver The Burlesque Lounge, en underskön, drömsk nattklubb någonstans i närheten av Sunset Boulevard. På runda bord står små lampetter, killarna har svart kajal, draperierna är i sammet. Allt är luggslitet och glimmrande vackert. Klubben verkar ha magiska dimensioner. Ibland är den liten och intim, ibland stor som Berns salonger, scenen kan husera allt från en ensam wailande Aguilera till en hel dansensemble à la Busby Berkeley med orkester och enorm dekor.
Trots miljöer, koreografin och sångrösterna – Cher sjunger hon med – är det ändå kostymförrådet i ”Burlesque” som är mest iögonfallande. På något sätt verkar alla strippa samtidigt som de är väldigt påklädda i allt från fjädrar, läder, korsetter, paljetter, siden och nylon. Här finns inte en lågsko i sikte och bitvis är ”Burlesque” en modevisning för Agent Provocateurs senaste extravaganta kollektion. Är man intresserad av eleganta småkläder blir ”Burlesque” aldrig tråkig. Porrig blir den inte heller.
Fint med kostymförrådet är också dess charmerande och stränga föreståndare Sean (Stanley Tucci) som står för många av ”Burlesques” oneliners. Tucci har en finstämd men i sammanhanget märkligt skruvad komisk tajmning och att ”Burlesque” Golden Globe-nominerades i klassen Bästa komedi eller musikal beror inte bara på Aguileras röst, utan också på Tuccis skämt.
Som ni ser är ”Burlesque” bra och härlig på många sätt. Dessutom ligger den i tiden. Nya burlesque-vågen som drog i gång i början av 2000-talet med Dita von Teese som galjonsfigur har fått mogna och växa sig stark. Fler filmer på temat lär det bli, i Cannes visades franska ”Tournée” av regissören Mathieu Amalric. Filmen handlar om ett kringresande amerikanskt burlesquesällskap och är betydligt mindre retuscherad än ”Burlesque”. I ”Tournée” hänger brösten, rumporna dallrar och det finns ingen valk som inte kan prydas med glitter. I ”Burlesque” är alla helt perfekta. Hela tiden. Ur alla vinklar.
Vilket för oss tillbaka till Bechdeltestet. I ”Burlesque” har vi två bärande kvinnoroller som snackar med varandra om allt annat än män. Problemet är att kvinnorna i fråga ofta pratar smink, eller tuttar eller illa om andra tjejer. Samtalen för de oftast mycket lättklädda eller med många lättklädda kvinnor i närheten. Samtidigt är Cher så botoxad och stelopererad i ansiktet att hon har svårt att föra nämnda samtal – hon kan knappt röra sin mun. För att få göra Hollywoodfilm som klarar Bechdeltestet måste man också göra vissa eftergifter.