Ondskan bor hos Opus Dei. Olycksdrabbad flicka brottas med cancer och religiös fanatism.
Kvinnor som utplånas på film är en genre. Senast förra veckan var det en som försvann i ”Pippa Lees hemliga liv”. Nu sprider sig trenden till flickor. I Peter Jacksons ”Flickan från ovan” våldtas och mördas lilla Susie av sin granne. Häromåret torterades Ellen Page ihjäl av syskon och vänner i ”An American crime”. I ”Precious” våldtas Gabourey Sidibe av sin pappa och misshandlas av sin mamma. Nu kommer spanska ”Camino” som ännu en variation på det populära temat.Filmen bygger på den verkliga historien om 14-åriga Alexia González-Barros vars sorgliga cancerdöd och orubbliga tro på Jesus orsakat att hon nu, efter sin död, inväntar kanonisering: Att bli helgonförklarad inom den katolska sekten Opus Dei. Filmen är många saker men främst en uppgörelse med katolicismen. För även om det är cancern som fysiskt tar livet av lilla Camino så är det kyrkan som långt innan dess dödar hennes själ.
Caminos fanatiskt religiösa mamma (Carme Elias) förbjuder sin dotter att leva. Hon får inte läsa roliga böcker eller gå på teaterkurser med andra småtjejer och småkillar. Camino får absolut inte bli förälskad (vilket hon redan är) och när hon ligger blind och döende och helst av allt vill träffa sin storasyster förnekas hon även det eftersom systern är så ”upptagen” som klosternovis. Mamman ser inte sin dotters aggressiva sjukdom som något trist utan ett underbart tillfälle att visa Jesus hur mycket familjen älskar honom.
”Camino” har kammat hem alla priser som går att få i hemlandet. Men för mig som sekulariserad svensk är detta den tråkigaste och minst berörande av de flickdödar-filmer jag sett. Vore filmen en regelrätt dokumentär skulle jag kanske bli mer gripen. Som spelfilm är det svårt att veta exakt hur ond mamman var. Hur mycket av allt sorgligt som Camino får genomgå som hände på riktigt? Kunde hon ha räddats om inte prästerna kom emellan?
För att klara sig genom sina svåra stunder försvinner Camino i väg i sina drömmar och fantasier med färgglada filmsekvenser där Camino dansar med killen hon är kär i på röda blomsterfält. Ibland har hon mardrömmar också med en läskig skyddsängel som jagar henne med stora gamvingar. Tankarna går direkt till ”Pans labyrint”, där ännu en plågad flicka flyr sin verklighet in i sagovärlden. I ”Pans labyrint” var sagovärlden så mäktig att den utgjorde hela filmens behållning. I ”Camino” har varken filmskaparen eller lilla Camino någon egentlig fantasi. Så pass lata är de att ett helt långt klipp från Disneys askungen spelas upp i Caminos drömmar. Så dyrt det där måste ha varit, tänker jag. Och så tråkigt.