I slutet på Roman Polanskis ”Rosemarys baby” (1968) har Mia Farrow i rollen som Rosemary beväpnat sig med en stor förskärare när hon tränger in i grannlägenheten för att ta reda på vad som egentligen försiggår där. Hon möter en samling firande gamlingar. När hon förstår att alla i kretsen som pysslat om henne under graviditeten är djävulsdyrkare, tappar hon i fasa kniven som sätter sig i golvet.
Då skyndar tantiga djävulsdyrkaren Ruth Gordon fram, rycker loss kniven – och börjar med fingret undersöka skadan i parketten.
Det är Polanskis sätt att räcka lång näsa åt publiken: ”Haha, erkänn att ni är som hon, här har ni djävulsdyrkare men när jag lät Rosemary släppa kniven rös ni över jacket i parketten!” Vi människor är inte stora, är budskapet.
Som ”Rosemarys baby” utspelar sig ”Carnage” utspelar sig huvudsakligen i en New York-våning, och här finns åter det komiska i bilden av människor som försvurit sig till något stort men distraheras av futiliteter.
Underlag är en pjäs, franska Yasmina Rezas ”Massakerguden” från 2007. Jodie Foster och Roman Polanski Reilly spelar paret Penelope och Michael Longstreet, Kate Winslet och Christoph Waltz är Nancy och Alan Cowan.
De träffas hemma hos Penelope och Michael. Paret Cowans elvaåring Zachary har i ett bråk slagit till Longstreets jämnåriga Ethan med en gren och skadat två av hans tänder. Longstreets vill att bråket ska få en rimlig och förnuftig upplösning. Pojkarna kan nu, menar Penelope, undervisas i hur man löser konflikter.
Svåremotsägligt – men vill paren verkligen vara så civiliserade? Waltz’ rollfigur Alan är tämligen ointresserad, en kylig advokat som löpande får mobiltelefonsamtal i vilka han i rå ton förklarar hur orden ska läggas för att mörka en uppseglande läkemedelsskandal.
Under den dryga timmen hos Longstreets – filmen utspelar sig i princip i realtid – visar det sig att Penelope är den drivande. Hos de andra finns mindre hopp om människorna och världen.
”Carnage” är en bitsk samtidskommentar, som i viss mån uttrycker samma leda vid världsförbättrare på tomgång som Bengt Ohlssons omdebatterade DN-artikel. ”Du förespråkar civiliserat beteende. Jag tror på massakerguden”, får Penelope höra av Alan, den som står längst ifrån henne.
Den civiliserade ytan börjar spricka i första replikväxlingen, när Alan reagerar på valet av ordet ”beväpnad med” i en beskrivning av elvaåringens hantering av en gren. Därefter trappas det upp, Nancy blir till och med våldsamt magsjuk, det är som om alla känslor hon försöker hålla nere väller upp, vilket leder till en scen där Michael försöker rädda hustruns älskade konstbok med hårtork. Han tvingas knäa på golvet eftersom sladden är för kort, ett exempel på den delade känsla för den lilla jävliga detaljen som gör Reza och Polanski som skapta för varandra.
”Carnage” är ett intensivt litet drama. Inget slarvas bort. Penelopes dyra tulpaner på soffbordet, Nancys och Alans ytterkläder som de inte riktigt vill hänga av sig – allt berättar om människorna och relationerna. Det ger den lysande ensemblen kraft, det är som om de lika väl som rollfigurerna tävlade med varandra. Allt är fotograferat med elegans av stadiga Polanskimedarbetaren Pawel Edelman.
Man kan invända att filmen, snabb som ett ormbett, är över nästan innan den börjat. Man kan också tycka att Penelope kunde ha fått bättre möjlighet att hävda sig mot Alan, som cynisk fähund kommer han ändå alltid att ha de bästa replikerna. Och man kan förstås protestera mot bilden av idealistiska intellektuella som könlösa frasradikaler.
Men jag vet inte hur man ska bära sig åt för att kunna ha tråkigt på ”Carnage”.