Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Christopher Nolan: Dunkirk

Lysande om krigets helvete. Christopher Nolans film om evakueringen av Dunkerque är en överjävligt klaustrofobisk historia. Johan Croneman sitter fastnaglad i stolen av både skräck och förtvivlan.

4

Drama

”Dunkirk”

Regi & manus: Christopher Nolan.

I rollerna: Fionn Whitehead, Damien Bonnard, Aneurin Barnard, Mark Rylance, Kenneth Branagh m fl.
Längd: 1 tim, 46 min.
Från 15 år.

Det är fortfarande ett av andra världskrigets mest diskuterade militära spörsmål – och historikernas teorier har blivit rätt många med åren: Varför fick den tyska armén plötsligt order om att göra halt den 24 maj 1940, bara något dygn ifrån att ringa in stora delar av den flyende brittiska armén? Vilka var egentligen tyskarnas skäl?

Genom en mirakulös räddningsaktion kunde nu 338.000 man räddas över den Engelska kanalen, och även om det i stunden betraktades som ett mäktigt militärt fiasko lyckades britterna så småningom vända ett nesligt nederlag – inte minst genom den osannolika räddningsaktionen – till en stor militär framgång. Och i efterhand har evakueringen från Dunkerque blivit till en av många av andra världskrigets vändpunkter.

De mest konspiratoriska menade att Hitler i ett slags generös fredsinvit till britterna helt sonika skonade de flyende och redan slagna, sanningen var snarare att det blixtsnabba tyska pansaret, lett av några av krigets mest geniala militära taktiker, var tvungna att vänta in både bränsle och infanteri. Och faktum är att när de väl började röra på sig mötte de starkt, närmast heroiskt franskt motstånd – en armé i spillror som gjorde en sista framgångsrik dödsryckning.

Regissören Christopher Nolan (”Memento”, ”Inception”, ”The Dark knight rises”) säger som så många andra har gjort i hans kläder: ”Jag har inte velat göra ännu en krigsfilm, däremot en film om krig.”

Med det sagt: Jag vill göra en film som Terrence Malicks ”Den tunna röda linjen”.

Det har nu Christopher Nolan inte gjort, men fångat krigets helvete har han definitivt.

Han har valt tre skilda perspektiv, tre historier: På stranden, i luften, på havet. På stranden kommer vi närmast ett par vinddrivna soldater, 18–19 år, som attackeras ovanifrån av tyska bomber och kärvar av kulspruteeld, väl ombord på evakueringsbåtarna hotas de av tyska ubåtar och ett hav som är mörkt och kallt och stormigt. När de nu inte råkar i delo med varandra om vem eller vilka som får plats i båten eller ej. Havet är ett helvete för sig!

Nolans film är en i stycken svårt överjävligt klaustrofobisk historia, man sitter fastnaglad i stolen av både skräck och förtvivlan – precis när man tror att det hela är över, så har något nytt djävulskt öppnat sig under oss, torpedhelvetet tar över.

70 mm-formatet hjälper givetvis till att dra in oss i händelserna, Hoyte van Hoytemans foto tar andan ur oss och Nolan klipper snabbt och ofta överraskande, mellan de tre olika spelplatserna. Oortodoxt, men oerhört effektivt.

I luften följer vi en grupp om tre brittiska Spitfires som förtvivlat försöker skydda evakueringsflottan från tyska flygangrepp, de arbetar mot klockan och akut bränslebrist. Luftstriderna är avancerat skildrade, både vackert och väldigt spännande.

De brittiska flygarnas heroiska insats under särskilt den här perioden kan man förmodligen aldrig nog understryka – mot slutet får Nolan ändå lite problem med att bre på för mycket, och för länge.

Klaustrofobin håller oss fortsatt, konstant, i ett järngrepp.

De nästan 400.000 på stranden (det är ofattbart många!!) är helt blottade för både tyskt artilleri och flyg, och ”Dunkirk” är en film som också mycket framgångsrikt arbetar med ljudet, det är ljudet som initialt sätter skräck i både oss och soldaterna. Klaustrofobin håller oss fortsatt, konstant, i ett järngrepp.

Det mest hjärtslitande i hela denna fruktansvärda händelse är kanske ändå de tusentals britter som helt sonika sätter sig i sina små segel- och motorbåtar och tar sig över kanalen för att hjälpa till med evakueringen.

Vi följer med i en sådan båt, en pappa tar med sig sin son och sonens vän på en seglats rakt in i helvetet. Ansvarslöst? Idiotiskt? Delvis. Men pappan tar också fullt personligt ansvar och han tänker tveklöst riskera sitt eget liv för både sin son, sin sons vän, sin familj, sitt land – men framför allt för de som sitter fast på Dunkerques stränder. Om han så bara får med sig en hem så är han beredd att riskera allt.

Quiz: Hur mycket kan du om andra världskriget-film?

Christopher Nolan får svårt att knyta ihop säcken, det blir givetvis heroiskt och nationalistiskt över alla bräddar, och då står han inte bara där med sin krigsfilm utan med sin superbrittiska krigsfilm, och i Brexittider ser det plötsligt nästan ut som en tanke. Och så Churchills berömda tal som grädde på moset:

”We shall defend our island, whatever the cost may be, we shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.”

Men, det är väldigt fint gjort, det är laddat och det är fängslande – och det blir en väldigt bra film!