Jag stör mig redan från ruta ett på den där videokameran som Andrew släpar omkring på och som blir något av filmens estetiska credo helt i onödan. Varför måste världen ses genom just den där linsen? Jag går helt bet där. Hoppas ni andra kan vara något mer förlåtande.
Josh Tranks regidebut är annars fantastisk på många sätt, efter ett manus av Max Landis som milt sagt vågar ta ut svängarna. Enstöringen Andrew (Dane DeHaan) har en svårt sjuk mamma som vårdas i hemmet, en våldsam pappa som permanent flyttat ihop med flaskan samt en kusin, Matt (Alex Russell), som är den enda kontakten med hans egen generation.
Det utgör en bakgård som vi numera sällan stöter på i amerikansk film, det är fint skildrat och känsligt spelat in i minsta detalj. Jag hade gärna stannat kvar i genren lite längre, men vi skall snart rakt in i superrealismens absoluta motsats.
Andrew, Matt och Steve ramlar nämligen en festkväll bokstavligt talat rakt ner i ett hål i marken, de kommer i kontakt med någon slags meteorit, utvecklar snart superkrafter och blir (givetvis) snart oense om hur den här enorma möjligheten skall utnyttjas och användas.
Också här vill man stanna till, i mellanrummet mellan realism och science fiction, som man tidigare bara sett Steven Spielberg och Georg Lucas hantera med varsamhet, humor och allvar. Jag har svårare för finalens uppgörelse mellan gott och ont, det är konsekvent som fan, men aningen lite för beskt och bittert för en huvudkaraktär som är värd ett helt annat avslut.
Man kan knappt bärga sig inför det unga teamets fortsatta färd in i filmens kosmos. Det kan bli stort.