Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Citizen Schein – om en osannolik framgångssaga

”Citizen Schein” är ett fantastiskt tidsdokument, en underhållande snabbkurs i svensk filmpolitik och ett fascinerande porträtt av en överlevare, lika charmig som hänsynslös, skriver Wanda Bendjelloul.

4

Dokumentär 

”Citizen Schein”

Regi, manus: Maud Nycander, Jannike Åhlund, Kersti Grunditz Brennan

Med: Daniel Bergman, Roy Andersson, Ingvar Carlsson m fl. Längd: 1 tim 40 min (barntillåten).

Alldeles i början av ”Citizen Schein” berättar Harry Schein med sin karaktäristiska tyska brytning om de oblyga drömmar han hade som ung. Antingen ville han bli fotbollsspelare eller hjältetenor.

Gemensamt för dessa karriärvägar var: ”Att massan skulle applådera när jag gjorde mina bejublade insatser.” Nu blev det inte riktigt så. I stället skulle denne österrikiske flykting göra den osannolika resan från kemiingenjör till svensk filmpolitiks viktigaste visionär. Själva kvintessensen av det amerikanerna kallar för ”a self made man”. Något som den kongeniala filmtiteln naturligtvis anspelar på när den leker med Orson Welles klassiska ”Citizen Kane”, Scheins egen favoritfilm om en mediemoguls uppgång och fall.

Det är strax före andra världskriget som Harry Schein kommer till Sverige som ensamkommande judiskt flyktingbarn. En ung pojke från en välbärgad familj i Wien som inte trivs särskilt bra på den bondgård i Småland där han blir placerad. Enligt utsago är pojkvaskern lite för fin i kanten för grovarbetet och gör inte många knop på gården.

16 år gammal kommer Schein till Stockholm där han gör kometkarriär på en vattenreningsfirma och därigenom blir ekonomiskt oberoende. Fast egentligen drömmer han om att bli regissör och gifta sig med den vackraste kvinnan i världen. Vilket han gör – 1956 – med skådespelaren Ingrid Thulin.

Tillsammans med sitt entourage, bestående av dåtidens största svenska kulturpersonligheter, utgör det stiliga paret själva sinnebilden för glamour och kulturellt kapital. Utifrån denna sociala plattform bestämmer Schein sig för att lägga grunden för en ny svensk filmpolitik. Han skapar egenhändigt en filmreform, bygger ett filmhus, uppfinner ett filmpris och formulerar ett filmavtal inom ramen för vilket han till och med tar på sig uppgiften att definiera vad kvalitetsfilm egentligen är.

Tanken på hur 60-talets filmpolitiska nybyggaranda utgick från en enda persons vision är smått svindlande. Svaret på hur detta ens var möjligt tycks ligga i Harry Scheins person. För denne överlevare, lika charmig som hänsynslös i sin iver att erövra svenskt kulturliv och penetrera den politiska makten, var fullkomligt ohejdbar.

Hans enorma drivkraft väcker naturligtvis en viss beundran, inte bara hos filmskaparna. De flesta intervjuade, även hans motståndare, talar varmt om honom. Oron inför att detta skall bli ett underdånigt hjälteporträtt lägger sig dock snabbt efter det inledande anslaget av amerikanskt snitt där kända svenskar levererar korta citat om mannen, myten, legenden Harry Schein.

Strax därefter målas nämligen ett rätt komplext och lite vemodigt porträtt upp av Schein. Halvvägs in i filmen bidrar även författaren David Lagercrantz, vars far Olof Lagercrantz var god vän med Schein, med lite välbehövlig sälta när han talar om hans ”arrogans, manipulativa och snobbiga sidor”.

Scheins dragning till offentligheten har gett filmskaparna ett rikt material att utgå ifrån. Här finns ett otal tv-intervjuer med Schein och stillbilder från diverse galatillställningar och hemma hos-reportage. Därtill en massa fantastiskt arkivmaterial från 30-talets Wien och 60-talets Stockholm. Allt detta bidrar till att filmen blir levande trots ett i övrigt rätt enkelt och linjärt narrativ som känns igen från Maud Nycanders och Kristina Lindströms film ”Palme”.

I ”Citizen Schein” har man lyckats med konststycket att närma sig Schein med stor fascination utan att bli devot. Den enda flodhästen som är kvar i rummet i slutet av filmen är väl kanske den som rör hans relation till alkoholen, han sågs ju trots allt ofta med ett glas whisky i handen.

Detta berörs mest i förbifarten i form av små anekdoter snarare än som en beskrivning av ett reellt missbruk. Annars känns det som om filmarna hinner vända på de allra flesta stenar i detta extraordinära liv. Det föräldralösa krigsbarnet, den politiske strebern, den ständigt olycklige äkte mannen. Oavsett om man känner till Schein sedan tidigare eller inte är ”Citizen Schein” ett fantastiskt tidsdokument, en underhållande snabbkurs i svensk filmpolitik och en intressant dokumentär om en man vars livsresa får fiktionens mest osannolika framgångssagor att blekna i jämförelse.

  • Läs mer om Harry Schein:

Flyktingen som formade svensk kultur

Den visionäre filmfursten Harry Schein ruskade om Sverige

  • Se mer. Tre andra filmer om kända svenskar:
    Astrid” (författaren Astrid Lindgren) och ”Tusen bitar” (artisten Björn Afzelius) 2104, ”Jag är Ingrid” (skådespelaren Ingrid Bergman) från 2015.