En präktig kulturskandal, het passion mellan kända, snygga människor omgivna av tjusiga interiörer och dessutom en hel del skaparångest. Det måste onekligen ha funnits mycket energi i manuset om modeskaparen Coco Chanels möte med den ryskfödde tonsättaren Igor Stravinskij (baserat på Chris Greenhalgs bok ”Igor & Coco”). Den kraftfulla aktrisen Anna Mouglalis och den danska stjärnan Mads Mikkelsen i huvudrollerna måste också ha verkat helt kassaskåpssäkert. Vad som hände på vägen mellan manusbunten och den färdiga filmen ”Coco Chanel & Igor Stravinskij” är inte lätt att säga. Men i princip all energi är som bortblåst.
Det börjar lovande med en iscensättning av uruppförandet av Stravinskijs banbrytande verk ”Våroffer” i Paris 1913. Kaos utbryter i salongen när borgerskapet känner sig utmanade av den moderna musiken och den omstörtande baletten. Coco Chanel sitter i publiken och hon gillar vad hon ser. (Ungefär här slutar ”Coco – livet för Chanel” som hade premiär i höstas och skildrade hur varietésångerskan Coco blev Chanel med hela världen.)
Sju år senare har hon sörjt färdigt förlusten av sitt livs kärlek, den brittiske finansmannen Boy Capel och är redo för lite ny l’amour. Stravinskij är lika snygg som han är radikal. Att han är gift med en lungsjuk hustru och har fyra barn hindrar inte madame Chanel. Hon bjuder in hela familjen till sitt hem i en lyxvilla utanför Paris med förevändningen att den fattige Stravinskij ska få komponera ”i lugn och ro”.
Den belgiskfödde regissören Jan Kounen, som tidigare mest gjort skruvad action (”Doberman”, ”Blueberry”) och rätt misslyckad reklamsatir (”99 F”) vill uppenbarligen berätta om en vild och otyglad passion mellan två konstnärssjälar som varken kan eller får hejdas av sociala konventioner, än mindre att Stravinskij bedrar sin svårt sjuka hustru i rummet intill. Men det känns bara sorgligt, ogrundat och märkligt lustbefriat alltsammans.
Mikkelsen är stel som en pinne med sin rätlinjliga snedbena, neurotiska välklippta mustasch och stålbågade glasögon. Inte heller Mouglalis ser ut att ha särskilt roligt. När hennes Coco Chanel, som på många sätt är en mycket viktigare feministisk förebild än historien gjort tydlig, blir åthutad av Stravinskij med: ”Du är ingen konstnär, du är en tygförsäljerska”, tänker man nästan ”rätt åt henne” för att hon är så trist i filmen.
Det enda som saknas för att komplettera bilden av Chanel efter årets två filmer är hennes tid som nazist-hangaround under kriget, en tänkt film som Varietys kritiker skämtsamt kallade ”Coco & Hitler”. Men jag skulle vara helt nöjd om det blev Chanelstopp nu för lång tid framöver.