Mode och maktspel. ”Coco före Chanel” kan förändra en ung flickas liv.
I år har det kommit två franska filmer om stilgurun Coco Chanel, som växte upp på ett barnhem och blev en av de mäktigaste kvinnorna i Paris. Båda undviker perioden 1939–45, när hon prasslade under täcket med nazisterna. En fläck som det tog ett tag att tvätta bort från hennes världsberömda jerseykjolar.
Men Audrey Tautou och Anne Fontaine sätter i alla fall några väsentliga drag hos kvinnan och modeikonen Chanel som gör den senare, mindre älskansvärda utvecklingen, trovärdig. Framför allt gör de henne inte särskilt älskansvärd.
När Gabrielle dumpas vid barnhemsporten av sin pappa gråter hon inte, utan låter i stället blicken absorberas av linjerna i nunnornas stärkta huvudbonader. När playboymiljonären Balsan försöker göra slut med henne ställer hon inte till med en scen fast han bar hennes biljett till en bättre värld. I stället packar hon sin väska och åker till hans gods utanför Paris. Hon äter med kökspersonalen och accepterar en plats som undangömd älskarinna. När han försöker skicka i väg henne rider hon in på hans societetspicknick, överraskar med sin klädstil, roar med sin brist på inställsamhet, bedrar honom med en av hans vänner och lyckas få båda männen att sponsra hennes väg mot toppen.
Det är en inspirerande berättelse om kvinnlig kompromisslöshet. Den bärs av Audrey Tautous förmåga att spela med det outsagda och skapa ett tryck runt sin person som för dramat framåt.
Men utan den betydligt livligare Benoît Poelvoorde i rollen som Balsan hade filmen varit outhärdligt tråkig. Den belgiske skådespelaren slog igenom i kultfilmen ”C’est arrivé près de chez vous”/”Man bites dog” (1992), men har inte gjort mycket internationellt väsen av sig sedan dess. Han har ett ansikte som en skojig grönsak i en barnbok och han gör entré som slirig horkarl och officer med smak för fluff och tuttar. Men hans sinnlighet och skärpa lyser fram i små intelligenta, ljusblå sidoblickar som kontrasterar perfekt mot Tautous svarta stirrande.
De är i själva verket så perfekta för varandra – rent dramatiskt – och deras ordlösa makt- och könskrig så intressant att den vackre engelsmannen som vinner hennes hjärta på riktigt (en smörigt stajlad Nivola) blir lite av ett störande moment i filmen. Nödvändigt för att fördjupa deras relation, men inte så spännande att man hade behövt slösa långa tysta vackra bilder från havet på den.
Filmen har defekter, som så många biografier. Tidsklippen är abrupta och förvirrande och det saknas spänning kring hur Coco upptäcker sin gåva för kläder och design. Här verkar hon född med en Chaneldräkt i huvudet och bara drar och klipper i allas kläder tills den står färdig.
Men Anne Fontaine bevisar i alla fall vilken skillnad det är mellan undertext och övertext. Pladdret i moderna kärlekskomedier framstår plötsligt som sinnessvagt. Blickar, inre beslut, överraskande handlingar; det är så man berättar om kärlek och maktspel. Det här är det slags film som – utan att vara ett mästerverk – kan förändra en ung flickas liv.
Men om det ska bli spännande på riktigt får Fontaine ta med sig Tautous tryck (och helst Poelvoorde) in i en uppföljare om andra världskriget. När den ensamma starka mötte en övermänniskofilosofi. När kvinnan med absolut blick för linjers renhet mötte idén om rasers renhet. När den som gick efter eget huvud trotsade ett konsensus för mycket och stod med rumpan bar. Hon som alltid ville låta oss ana kroppen snarare än se den.