”Contagion” (Smitta), har en fin början. Duken är helt svart, och så hörs filmens första ljud: två skarpa hostningar.

Man skrattar nervöst. Det är som om regissören Steven Soderbergh vill jaga upp oss genom att ge oss känslan av att vi där helt skydds- och aningslösa i mörkret har fått en dusch av baciller. I Soderberghs nya är det ögonblicket elegant förvandlat till en hel film. ”Contagion” skildrar hur en smitta kastar sig över världen, hur ett dödligt virus skickligt och snabbt skulle kunna förmera sig. Vi skulle vara skyddslösa, säger filmen, fysiskt och andligen. Viruset i ”Contagion” bryter ner vårt immunförsvar, men även etik och moral kollapsar när viruset närmar sig den egna familjen.

I kampen mot smittan krävs detektivarbete på två fronter. Dels gäller det att lista ut var källan finns, dels måste forskarna fundera ut hur ett vaccin ska konstrueras. Soderbergh och manusförfattaren Scott Z Burns får ut en välgjord thriller ur premissen.

Det är Gwyneth Paltrow som hostar första hostningarna i ”Contagion” och strax är hon jättesjuk. I ”Contagion” använder Soderbergh flera grepp han tidigare provat ut. Som i ”Oceans”-flmerna har han till exempel lyckats rekrytera flera stora namn att agera i roller där man inte väntar sig att se dem. Fast Paltrow i filmen är gift med Matt Damon, och dessutom mor, tar inte deras familjedrama över.

Etablissemanget och vetenskapen, personifierade av Laurence Fishburnes högkvalificerade läkare, utmanas och ifrågasätts av en bloggare i Jude Laws gestalt. Trots våra förväntningar byggs ingen av dem upp till entydig hjälte. ”Contagion” är i hög grad en ensemblefilm, som ”Traffic” (2000), Soderberghs på en brittisk tv-serie baserade film om knarkhandel.

”Contagion” är också i huvudsak en inomhusfilm, som de i ”Oceans”-serien. Där har Soderbergh använt kasinonas överdådiga miljöer, där allt blänker och glittrar i ljuset från noggrant utplacerade lampor, för att skapa en bild av en totalt kontrollerad och artificiell atmosfär. Här utnyttjas sjukhusmiljöer, laboratorier, och maktens korridorer på samma sätt. Interiörerna dominerar.

Det finns något tilldragande i dessa kontrollerade bilder. Samtidigt offras något för den polerade ytan. Det är mycket död i ”Contagion”, men den blir i princip aldrig smärtsam att uppleva. Trots allt som den noggrant researchade filmen lär ut om smitta – händer är farligare än hostningar – är den mest intressant som en av de första bra, komplicerande skildringarna av spelet mellan bloggare och etablerade medier och nyhetskällor.

Vad kan inte Jude Laws bloggande Alan dölja under sin keps och sin framtoning av enkel idealist? Är han att lita på, att lita på delvis, eller är han bara livsfarlig?

”Contagion” lär åskådare att iaktta försiktighet vid kontakt med dörrhandtag, ledstänger, telefoner, och nätet.