Coraline flyttar in i ett nytt hus med mamma och pappa, som har alldeles för lite tid för henne. Det blir roligare när hon upptäcker en hemlig gång in till ett annat hem, med föräldrar nästan precis som Coralines, fast mycket, mycket snällare.
Tycks det, tills nya mamman börjar begära att hennes godhet ska belönas med total hängivenhet.
En uppfinningsrik barnrysare från dockfilmernas Hitchcock.
Innan britten Neil Gaimans sedermera prisbelönta bok ”Coraline” (2002) ens var publicerad sände han manuset till regissören Henry Selick. Han är vid sidan av Wallace & Gromit-skaparen Nick Park den just nu mest intressanta dockfilmaren, eller ”stop motion”-filmaren.
Selick är mest känd för ”The nightmare before Christmas” (1993), så hårt såld på producenten Tim Burtons namn att många felaktigt tror att denne är regissören. En fin Roald Dahl-filmatisering, ”James och jättepersikan” (1996), kom tyvärr bara hit på video.
Dockorna i Selicks filmer är inte rara eller trivselspridande. De är spetsiga, lite utdragna som Giacomettifigurer. Selick dras till sagor och dockor, får man känslan av, därför att sagor snuddar vid skräckhistorier, och därför att det också är något lite kusligt med dockor som väcks till liv och stolpar omkring i artificiella världar.
Det är inte för inte som ”Coraline ...” är från elva år.
Här är det aldrig riktigt tryggt. Även innan Coraline gett sig in i den där gången lever hon i en värld där vägar och kullar och fasader alltid tycks luta lite fel, så där som Hitchcock lärde sig av de tyska expressionisterna och sedan praktiserade i filmer som ”Psycho” (1960) och ”Fåglarna” (1963).
Realism är inte vad som eftersträvas i dessa minutiöst utformade landskap, där till exempel tusentals popcorn fått bli körsbärsblommor.
När barnen var små funderade jag en del över det märkliga i att det fanns berättelser för barn, till exempel Narniasviten, som var så medvetet och väl skrivna att även jag som vuxen blev absorberad – när jag läste för barn. Jag visste att häxorna och prinsarna skulle skrumpna och bli grå om jag försökte närma mig dem bara för min egen skull.
Vad berodde det på? Det tycktes som slöseri att hela sagovärldar skulle stängas.
Med sin blick för det mörka stråket i sagor får Henry Selick dem att fungera även för vuxna, utan patentmedicinen ironi. Inte minst med hjälp av Bruno Coulais flödande musik dras man in i Selicks barocka sagomiljöer, fulla med snirklar, små broar, lornjetter, spretande mustascher, och ett överflöd av fantasiblommor, skimrande och vajande som havsanemoner.
På sistone har det kommit en del spelfilm för barn, som ”Katten” (2004), som varit kväljande uppsvälld av datoranimationer. Eftersom Selick arbetar med för hand byggda modeller känns det roligt när han överlastar bilden, inte övermäktigt. I handgjort finns ett motstånd, ovärderligt när man berättar en fantasihistoria.
”Coraline ...” överträffar ”The nightmare ...”. Den var fin, men jag kunde aldrig helt förlika mig med det hetsiga tempot. I ”Coraline ...” får man titta längre på dockor och scenografier, och lite naivitet hinner spira mitt all utsökt form.
Neil Gaiman, även berömd som manusförfattare till ”Sandman”-serien, tyckte att ”Coraline” var som gjord för Selick. Det stämmer. Detta är det bästa han gjort: en film för barn, men också för vuxna som en gång till skulle vilja följa Hans och Greta in i den där skogen i ”Häxan i pepparkakshuset”.