Den ärrade countrysångaren ”Bad” Blake har definitivt sett sina bästa dagar när vi möter honom på väg till ännu ett förnedrande uppträdande – i en bowlinghall. Drinkarna ”ingår inte i kontraktet” och inte får man röka inomhus heller. Total misär för en farbror som bara tycks ha två seriösa intressen kvar i livet. Whisky och cigg. Att han trots allt har en del av sina fans kvar, både gamla och unga, tycks bero betydligt mer på countryns magiska kraft snarare än Blakes patetiska persona.

In på arenan träder en ung, kvinnlig journalist med ett genuint intresse för musik och en närmast synsk förmåga att se människan bakom Blakes oaptitliga yttre. Hon pepprar honom med frågor som han sedan länge slutat ställa sig: Vad är äkta och vad är falsk country? Var kommer låtarna ifrån? Vart är musikgenren på väg? Dimmorna skingrar sig en smula för Blake. Lite kvinnotjusartakter har han märkligt nog bevarat. Och ljuv countrymusik uppstår mellan den ensamstående mamman Jean och den 25 år äldre sångaren av den sorgliga skepnaden.

Karriärmässigt släpper det en smula för den gamle veteranen när han förödmjukar sig tillräckligt mycket för att agera förband till sin gamle protegé och lärljunge Tommy Sweet, som blivit storstjärna i samma takt som Blake glans falnat. Men det innebär inte att Blake bemästrar sina destruktiva inre demoner. Det låter lite som årets ”The wrestler” men ”Crazy heart” är mer än en enkel saga om revanschism,

”Crazy heart” började som en liten film baserad på en roman av Thomas Cobb, en dröm av några countryentusiaster med manusförfattaren/regissören Scott Cooper i centrum. Ingen trodde riktigt att den skulle nå bortom dvd-hyllorna. Men så spreds ryktet, filmen växte och har nu tre Oscarsnomineringar (bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa original­sång).

Den transformationen är inte så konstig med tanke på att ”Crazy heart” har en sällsam förmåga att ta spjärn mot klichéerna och göra något eget av det. Mycket är Jeff Bridges förtjänst. Det finns ingen som är så begåvad på att spela ringvrak på olika intressanta sätt än han. Det gäller allt från Peter Bogdanovichs sjuttiotalsklassiker ”Den sista föreställningen” till ”De fantastiska Baker Boys”, ”Fisher king” och ”The Big Lebowkski”. Här ger han den osminkade alkoholismen ett ansikte.

Den alltid sevärda Maggie Gyllenhaal har en mindre tacksam roll än hon är värd: lätt förstummad beundrare som drivs av ångest över sitt dåliga omdöme när det gäller män. Robert Duvall excellerar i sin paradroll som sydstatsgentleman med råg i ryggen och hjärtat på det rätta stället. Lägst trovärdighetsfaktor är det på Colin Farrells storsäljande, moderna countryartist som säljer ut arenor och har Anders Borg-fläta i nacken.

Originalmusiken känns för en icke-expert extremt välgjord och de atmosfärrika miljöerna är omsorgsfullt valda. Det är lätt att bli svag för den här typen av innerlig americana där vinder blåser över tomma marker och varenda byhåla osar av nederlag. ”Crazy heart” står på egna ben men för också tankarna till andra skickliga försök i genren som till exempel Wim Wenders ”Paris, Texas”.