Komedier med stora ensembler som går om varandra men då och då kolliderar på oväntade sätt är en trevlig genre – och en behaglig flyktväg för den som inte kan få en enstaka kärlekshistoria att verka trovärdig. De kostar lite mer, men de spelar in sina pengar eftersom målgruppen automatiskt blir större. Om alla i familjen skrattar till bara två tre gånger, men på olika ställen, blir känslan ändå att det måste ha varit en ganska rolig film. Det är idiotsäkert, förutsatt att man har en bra öppningsscen och några fina skådespelare.

Ryan Gosling är som vanligt lysande, även om rollen som den vältrimmade, lagom parfymerade sexmissbrukaren Jacob, som använder samma charmtricks varje kväll och vaknar som en lite svagare kopia av sig själv varje morgon, är ett vanskligt val för en seriös skådis. För att få omväxling, och kanske en kompis, tar Jacob på sig att få ordning på den nyskilda, bedragna och illa klädda Cal (Steve Carell) som sitter i baren varje kväll och dränker sina sorger i vodka med tranbärsjuice.

I ”I love you Philip Morris” visade Requa/Ficarra att de kan regissera män men inte en historia. De kan knappt få två scener att verka höra till samma film. Genre, känslolägen, graden av utspel, graden av skruvning, allt växlar oupphörligt så att en skådespelare som går in för att det är en crazy comedy plötsligt står öga mot öga med en som tror att de rör sig inom det realistiska och en av dem – oftast Marisa Tomei – blir helt bortgjord. Julianne Moore får i brist på roliga repliker använda alla tics och trix från alla filmer hon någonsin gjort (Paul Thomas Anderson, kom tillbaka och rädda din musa från de här ovärdiga sammanhangen!) för att få ihop sin skissartade karaktär.

Ibland är de vår tids kärleksproblematik på spåren. Vi kanske inte heller vet vilken genre vi ska spela i längre och var gränserna går för det ärliga och det osmakliga. I ett nattligt möte mellan en överspelande (och här har kollisionen en poäng) Emma Stone och en subtil Ryan Gosling där hon tycker att hans kropp verkar photoshoppad och han berättar att han förför kvinnor genom att göra Patrick Swayzes lyft från ”Dirty dancing” kommer de i alla fall ganska nära den totala förvirring som antagligen råder ute på stan.

Men tre geggiga finaler senare är filmen ett styckat lik så dränkt i sentimentalitet att det nästan skulle kunna tas för ironi.

Två regissörer kan vara kul, om de till exempel heter Joel och Ethan Coen och har legat skavfötters och sett samma ljus falla in på samma sätt under samma dörr sen tre års ålder så att de vet exakt hur den andre läser av en situation eller en stämning.

Glenn Ficarra och John Requa, var kan de ha träffats? På någon kokain­stinn bar i Los Angeles med så hög musik att de aldrig hörde vad den and­re sa men kände igen glimten i den andres ögon, gjorde high five och bestämde sig för att bli filmbedragare.