Sveriges socialdemokratiska oppositionledare Elisabeth Meyer är på minnesutredning. Hon visar sig vara i ett tidigt skede av Alzheimers sjukdom och väntas ha tre fyra år kvar tills hon inte längre känner igen sin egen spegelbild.

Det är en smärtsam öppningsscen i ”Drottningsoffret”, men en scen som man samtidigt bara vill jubla åt: Suzanne Reuter är fullständigt magnifik i rollen som Meyer. Hennes förmåga att gestalta arrogans och iskyla, att kirurgiskt snitta allt motstånd i strimlor, har gett henne mycket beröm förr, men här balanseras dräperskan med en sorgsen livrädd varelse på ett sätt som få överträffat.

Den här blandningen av professionell skärpa och privat skörhet är typisk för svensk fiktion. Vi vill se våra offentliga företrädare som kalla, kunniga, elegant klädda och dådkraftiga. Men också mjukt mänskliga; utan en molande livssorg, en svår barndom, kroppslig eller psykisk skröplighet, blir ­ingen en superhjälte i Sverige – på trikåns bröst står S här för skör. Sedan spelar det mindre roll om det innanför tyget finns en agent Hamilton, en Lisbeth Salander, en Gunvald Larsson. Eller en Elisabeth Meyer.

Följaktligen är även ”Drottningoffret”, den avslutande tv-serien baserad på Hanne Vibeke Holsts romantrilogi, nästan mer fylld av privatlivspussel än av spännande politiska skeenden.

Och det är ännu en svensk tv-serie där mannen har tagit ett steg bakåt från frontlinjen; det är inte han som styr livet, det är han som anpassar sig efter det. Om detta sedan överensstämmer med verkligheten har säkert en eller annan kolerisk kolumnist något att säga.

Men innan dess måste konstateras att ”Drottningoffret” är ännu en ensemblens triumf. Borta är Reine Brynolfssons nästan skrämmande välspelade as till hustrumisshandlande finansminister, men åter är Alexandra Rapaport i rollen som arvtagerskan, miljöpolitikern Charlotte Ekeblad – en roll hon gör med total lätthet och närvaro. Och sällan har Görel Crona varit så lyckad, här som Anita, kronofogde med nazistiska böjelser och nationella framtidsplaner. Sven Ahlström som strebersossen Ivar och Martin Wallströms traumatiserade och störda afghanistansoldat Johnny med jack i kolven är två fina biroller.

Afghanistan, ja. Och social­demokraternas strategiska katastrof, samarbetet med vänsterpartiet. Och populisthögerns framgångar. Och terrorhot. ”Drottningsoffret” är helt enkelt enormt samtida.

Det finns för- och nackdelar med det. 2010 års omvälvande svenska in- och utrikespolitik är på pricken fångad, och mycket snyggt skriven. Men när det börjar drälla av populärkulturella (populistiska) samtidsmarkörer blir man aningen trött. När ”blogga, twittra, flickra och facebooka” förs in i partiets diskussioner om hur ytterhögern ska bemötas, när ”är det öppen budgivning eller?” rabblas som ett medelklassmantra på familjen Ekeblads husvisning, och när en känga riktas mot Dagens Nyheter (favoritämne för 32 personer i Stockholms inre mediekrets). Då ligger det här annars ytterst välgjorda samtidsdramat farligt nära en årskrönika. Och sådana är aktuella bara en kort tid runt nyår.