Inget sväng alls. Filmparodin från dansvärlden är ett skämt utan humor.
Parodin är den mest missbrukade komediformen. För varje sketch eller film gjord av någon som verkligen har lust att driva med det han eller hon parodierar produceras hundra av människor som gör parodi därför att de inte kan hitta på något annat.
På ”Dance flick” hukar man i salongen när Damien Dante Wayans tillsammans med flera andra i Wayansfamiljen, känd för ”Scary movie”-filmerna, skjuter vilt åt alla håll utan att någonsin pricka måltavlan.
Där finns någon story om en danstävling. Det hindrar inte att, till exempel, en skådespelare får imitera en av aktörerna i polisserien ”The wire”. Enda synliga skälet är att de råkar likna varandra.
En skådespelerska är klädd och heter som hjältinnan Tracy i ”Hairspray”-filmerna och ... ja, hon är som Tracy, alltså, det är hela skämtet.
När ett skämt faktiskt är avsett att leda fram till en poäng hinner man själv räkna ut den i god tid innan Wayans fått upp den på duken. Han är inte snabb och dessutom är fältet inte precis vidöppet: punchline brukar återfinnas inom en radie av sjuttio centimeter omkring underlivet.
”Dance flick” får en främst att vilja se Damien Dante Wayans i Patrick Magees roll i scenen där Malcolm McDowell parodierar ”Singin’ in the rain” i ”Clockwork orange”.