Det är en framgångssaga som tillverkad av en skicklig pr-firma: En fattig ung man skriver på ett filmmanus i fem långa år, gör omfattande research i forna östtyska Stasis arkiv och gör otaliga intervjuer med berörda. Sedan, när han mot alla odds gör långfilmsdebut, översköljs han av priser, däribland sju Lola, Tysklands motsvarighet till Guldbaggen.
Men sagan är tydligen alldeles sann, trots att den 33-årige regissörens namn också det verkar mer än lovligt sagolikT: Florian Henckel von Donnersmarck.
Och inte blir hans film "De andras liv" sämre av att man där tycker sig se nutidshistoria genomlysas som aldrig förr: det djupt tragiska och absurda samhällssystem som gick under namnet DDR. Faktum är att filmen är den första som spelats in i Stasis ökända högkvarter, detta "säkerhetsministerium" som med sina 100 000 statligt anställda och dubbelt så många inofficiella agenter hotade att förvandla ett helt folk till angivare.
Men filmen är märklig inte bara för sitt sätt att levandegöra historien utan också för att det är som om tysk filmhistoria skrivs mitt framför ens ögon. För att denna dystraste av tider här för första gången görs på allvar (i stället för en satirisk komedi typ "Good bye Lenin") till ett förtätat, ja gastkramande drama, trots att den är helt renons på spänningssökande effekter.
Berättelsen tar avstamp 1985 i Östberlin, fyra år före murens fall. Huvudpersoner är Georg Dreyman, uppburen dramatiker, och hans vackra hustru, tillika stjärnskådespelerska, Christa-Maria Sieland. Redan som intellektuella är de naturligtvis suspekta i de makthavandes ögon. Men vad nästan värre är, de är unga, vackra, framgångsrika - också det begärlig hårdvaluta. Mycket riktigt, när en höjdare inom kulturministeriet börjar visa intresse för Christa-Maria räcker det med ett strategiskt vidarebefordrat tvivel om Dreymans politiska vandel till rätt underordnad så är parets hem buggat.
Den rätte undersåten är en nitisk Stasiagent vid namn Wiesler (ironiskt nog spelad av Ulrich Mühe, själv tidigare hotad östtysk aktör), som från detta ögonblick blir berättelsens nav och motor. Han inreder nu raskt en avlyssningscentral på vinden ovanför parets våning. Ett förfluget ord, Der Spiegel på skrivbordet, en Peter Weiss-affisch på väggen, mycket mer behövs inte för att allt ska flyta, huvuden rulla och karriärer smidas.
Vad är det då som gör att detta inte blir grådaskig socialrealism eller, det ligger snubblande nära till hands, Hollywoodmelodram? Främst kanske den uppfriskande (och underhållande) blandningen av en bara nyligen förliden historisk verklighet och en ogenerad men subtil rekrytering av filmhistoriska refenser som sätter i gång associationer. I Mühes märkliga rolltolkning finns exempelvis inte så lite av den übercoola anpasslingen i Bernardo Bertoluccis "Fascisten" (1970): den egendomligt hålögda men samtidigt vakna uppmärksamhet hos den som bestämt sig för att medmänniskorna inte är värda att betraktas annat än som specimen under ett förstoringsglas.
Tankarna går också till Coppolas "Avlyssningen" (1974). För Wiesler på sin ödsliga vind, vad är han annat än en sentida Gene Hackman, uppkopplad till sin avlyssningsapparatur som vore den en livsuppehållande navelsträng. Som tillät den honom att avyttra sig sitt trista liv och likt en känslomässig parasit, ställföreträdande, snylta på de andras liv, i parets vackra våning med sina fester, älskog och diskussioner om Brecht.
Men därmed blir han också engagerad på ett sätt som han inte räknade med och börjar till och med skydda Georg och Christa-Maria. Men - och här ligger storheten i von Donnersmarcks film - obehaget dröjer sig kvar. För är detta bara ett infall som från en nyckfull regissör, i en tillvaro där allt i vilket fall liknar en absurd pjäs med voyeurer och besedda?
Ja, vad händer när en undanträngd mänsklighet börjar sippra fram och kräva sin plats? Kan den vara oanfrätt, operverterad? Kan goda handlingar utföras av den som är omedveten om sina bevekelsegrunder?
Det är sådant som i "De andras liv" hela tiden står under förhandling. Och som gör att man sitter som på nålar, ända fram till det lika oväntade som gripande slutet - på andra sidan om muren.