Erik Poppe heter den norske regissören som med ”De osynliga” fullbordar en löst sammanknuten Oslo-trilogi. Den avslutande delen är ett mäktigt och gripande kammarspel i välfyllt cinemascopeformat om skuld och möjlig försoning – om än inte förlåtelse.
Man behöver inte ha sett de föregående filmerna, det kan räcka med att säga att Poppe i denna tredje sammanfattar och mästerligt renodlar en underliggande tematik. Vi bär alla med oss summan och sviterna av vår sorg, skuld och saknad: ”de osynliga” följer oss vart vi går.
Här rör det sig om ett barn som kidnappas och dör: Mördat? Förolyckat? Jan avtjänar tillsammans med en kamrat ett långt fängelsestraff för brottet, som ingen av dem erkänt. Han släpps efter åtta år och i förtid för sitt goda uppförande och under sitt andra namn Thomas – som i tvivlaren – får han ett vikariat som kantor i en kyrka. Församlingsprästen är en ung, vacker ensamstående mor, med en son just i det döda barnets ålder. Som en påminnelse om gärningen, men också som en hoppfull möjlighet att börja ett nytt liv: Thomas tvekar och tvivlar, innan han närmar sig de båda.
Ut över kyrkosalen dånar Thomas kraftfulla och liksom tumultartat vackra orgelspel, med en version av ”Bridge over troubled water” som återkommande ledmotiv. Lika musikaliskt intelligent och spänningsladdat, liksom elastiskt, frilägger Erik Poppe med hjälp av John Christian Rosenlunds följsamma kamera dramats alla undanskymda psykologiska komplikationer. Det rör sig inte bara om förflyttningarna mellan ett smärtsamt förföljande då och överlevnadens nu, utan också om ett perspektivbyte. Inte bara skildras Thomas trevande försök att komma till tals med sin skuld. Så småningom återberättas även det döda barnets mors samtida pendling mellan sorg, skuld och hämndbegär. Här finns en religiös symbolism som aldrig blir betungande. Här finns människor i närbild – men aldrig närbilder som förfaller till tv-estetiskt snåla plattityder.
Det ställer krav på skådespelarna och de uppfyller dem. Pal Sverre Valheim Hagen som Thomas blickar under luggen, sårbar och sammanhållen på en gång. Trine Dyrholm som prästen Anna är ljusomvärvd och trosviss ända tills hennes egen son sätts på spel. Ellen Dorrit Petersen och Trond Espen Seim som paret som redan förlorat sin, speglar ett helt spektrum av förnekelse och läkningsförsök. Till och med Terje Strømdahl i den lilla men mycket betydelsefulla rollen som kyrkovaktmästare, blottar osäkerheter i sin förlåtande och vänliga beskyddarverksamhet.
De är strängt taget osaliga andar alla, såsom oundvikligen sker när ett barn dött.