George Clooneys storhet hänger på hans utseende. Jag är nog inte ensam om att tänka så. Så bra som han är i ”Den fantastiska räven” har jag dock aldrig sett honom. Och däri ligger paradoxen – man ser honom inte. Man hör honom bara när han ger röst åt Herr Räv – huvudrollen i regissören Wes Andersons fantastiska filmatisering av Roald Dahls klassiker.

Vid sin sida har räven sin stränga men mjukröstade fru Felicity Räv (Meryl Streep). När vi träffar paret för första gången är de ute på en otroligt härlig fågeljakt ihop. En fantasifull och rapp hinderbana med ett i dubbel bemärkelse abrupt slut: precis när paret fastnar i en fälla meddelar fru Räv att hon väntar barn och avkräver herr Räv ett löfte om att sluta stjäla och börja leva en hederlig, trygg och tråkigare tillvaro.

Swoosh genom tid och rum. Plötsligt har åren gått och lilla räven Ash (Jason Schwartzman) är född och redan i skolåldern och de romantiska jaktutflykterna har bytts ut mot ett smula kvävande medelklassfamiljeliv.

Som räv är George Clooney listig, sammetslen och motvilligt medelålders. Som karaktär är herr Räv en fjär familjefar, storslagen äventyrare, ömsint äkta make, egoist och orolig tidningskrönikör – är det någon som ens läser mina texter? undrar han uppgivet. Han vill ha mer, han vill inte bo i ett hål i marken och långsamt vittra bort, han vill inte dö mitt i livet som sin far. Han är så less att han vågar äventyra familjelyckan för att tillsammans med den förvirrade pungråttan Kylie än en gång ge sig ut på jakt.

Boken ”Den fantastiska räven” är den första boken som Wes Anderson någonsin ägde. Han förhåller sig rätt vårdslöst till originalhi-storien men gör detta med otrolig noggrannhet. Inför manusarbetet nöjde sig inte Wes Anderson med att bara ringa Roald Dahls änka. Han sökte upp henne i Dahls hem på den engelska landsbygden och flyttade sedan in i några veckor tills manus var färdigskrivet. Under tiden lärde han postumt känna Roald Dahl. Anderson tog del av foton, anteckningar, dagböcker och landskapet som inspirerat Dahls många historier. Därtill dokumenterade Anderson i princip varje fåtölj, lampskärm, tallrik och fönsterkarm i det Dahlska hemmet. Allting kopierades i miniatyr och interiörerna i ”Den fantastiska räven” är egentligen interiörerna i Roald Dahls liv. Herr Räv blir således är inte bara en sagofigur utan också ett porträtt av Dahl själv. Författaren tyckte om att skriva sittande i sin fåtölj med ett slags brickbord över armstöden – så gör även herr Räv.

”Den fantastiska räven” handlar mycket om Wes Anderson själv. Räven är lång och gänglig liksom Anderson, rävens manchesterko-stymer är kopior av dem som Anderson helst bär själv och i filmen återkommer han till samma teman han alltid gör: frånvarande och storslagna fäder, manlig rivalitet, herrars ädla äventyr och familjelivets charmiga melankoli. Som vanligt med Anderson är kvinnor starka men inte särskilt viktiga för de stora händelserna. I stället finns de i kulisserna och utgör den hänförda men kritiska publik som rävar, bröder, dykare (vem det nu är som Anderson valt att göra film om) uppträder och trollar inför.

”Den fantastiska räven” är en tygellös ögonfröjd. Filmen är animerad på det gamla goda öststatssättet med bomull i stället för rök och cellofan där vatten brukar porla. Där man kunde ha tagit genvägar och sparat tid och pengar har man i stället svävat ut. Rävpälsarna rör sig när djuren voltar, springer, trillar och gräver sig fram. Varje löv i trädet rasslar, grässtrån böjer sig för vinden. Allt är i sann Anderson-stil helt överarbetat. Med ”The royal Tenenbaums”, ”Life aquatic” och ”Darjeeling limited” färskt i minnet är det som om regissören alltid varit på väg till denna film. I djurriket finns konstnärerna, advokaterna, svindlarna och skurkarna han alltid lekt med. Formen tar det bästa ur alla tidigare filmer: genomskärningar, dockskåp, -avancerade kostymer, diagram och ger dem en mer naturlig plats i just naturen. Herr Räv själv står för en sorts voice--over och Wes Andersons gula Futuratypsnitt hjälper oss att översätta människotid till rävår.

”Den fantastiska räven” är ett intrikat konstverk. Så detaljrikt att när man sett klart filmen vill man omedelbart se om den igen, och sedan igen, och nu har jag tagit en paus för att skriva innan jag ser den en gång till.