Det är bara delvis en myt att finska män är tysta och lite inbundna. Ovanligt många finska män är tysta och lite inbundna. Om man jämför alltså.
Klassikern om Pekka och Arvo ger inte hela sanningen, men en hygglig bit. De höjer glasen mot varandra, Arvo säger ”skål”, varpå Pekka utbrister: ”Skall vi prata eller supa”? Vi har alla hört den.
Kärvheten formulerades först på finska. ”I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi” (första meningen ur ”Högt bland Saarijärvis moar”).
Men det finns en plats där finska män möts och pratar, ja, där alla finnar möts givetvis, i bastun. I första scenen i Joonas Berghälls och Mika Hotakainens film ”Den nakna mannen” tvättar och tvagar, tvålar och sköljer, en man sin hustrus rygg. Det är en underbart vacker scen, när mannen är klar drar han bort lite vatten från ryggen med handen, en smekning, och säger skrattande: ”Den här ryggen har jag tvättat i femtio år”.
”Den nakna mannen” kunde inte ha fått en stilsäkrare öppning. Sedan blir det nästan bara män, bastubadande män, på väsensskilda platser, i de mest överraskande former. En bastu kan byggas var som helst och hur som helst. I en husvagn, i en telefonkiosk. Jag var för några år sedan i en nybyggd pytteliten etta i Helsingfors – den hade bastu.
En man blottar sig för en annan man i bastun, en plats för bikt. I ”Den nakna mannen” är de flesta historier som berättas ruskigt sorgliga, män som mist allt, supit bort allt, lämnat allt. Någon har mist en hustru, någon har mist ett barn. Mannen berättar länge om dagen då barnet gick bort, i detalj, var han var när telefonen ringde, vad han gjorde, hur han åkte, hur vädret var, hur sjukhuset luktade, hur ett dött barn ser ut, och känns.
Det brister på många håll och kanter, kameran blickar ut över den vackra finska ödemarken, den storslagna naturen, här blottas både inre och yttre landskap. De korresponderar på ett genialt sätt. Här finns både det kollektivt nedärvda, det gemensamma, och det högst privata, egna, originella. Det kryper under skinnet på oss alla – och det finns alltid någon som lyssnar. Tålmodigt sitter kamraterna bredvid och tar in i värmen, säger nästan ingenting, inga kommentarer, inga goda råd, inga falska förnumstigheter. Ofta bara ett ”jo, så kan det vara visst”.
Emellanåt blir det otroligt komiskt.
Jag skall inte säga att det är en kärleksförklaring till den här kärvheten, mycket mer en kärleksförklaring till platsen, till förlösningen, den nordiska biktstolen som först måste hettas upp till 90 grader, där kroppen först måste bearbetas med björkris, sedan kan slaggen få komma ut, och känslan väckas och vädras.
Man lämnar också biografen renad, delvis rensad. Din själ behöver detta. Nu.