Det finns många som avskyr brittisk kostymfilm så till den milda grad att de nästan inte kan formulera sin aversion. De hatar kostymfilm över huvud taget. Även tysk och polsk. Samma personer kan också avsky jazz. Eller skriva essäer om hur de föraktar manchesterbyxor.
Jag är rent generellt väldigt glad i kostymfilm, har svårt för stötjazz – mår väldigt bra i smalrandig mörkblå manchester.
Självklart är kostymfilm alltid lite av hasard. Inte sällan ser det ut som om man är ute och motionerar hela förrådet av 1800-talsstassar – en av de inledande scenerna i ”Den sista stationen” blir också den första varningen.
En gata i Moskva, året är 1910, författaren Leo Tolstojs sista år i livet. Jag har knappt sett något så kliniskt rent, polerat, välklätt – och stendött. Ryska revolutionen var ju liksom inget slumpartat apropå. Ingen anständig människa kunde längre leva under denna bisarra livegenskap. Här ser Moskva ut som en söndagspromenad på Skansen.
Resten av filmen är tyvärr också stendöd, om det inte hade varit för några enstaka skådespelarinsatser vill säga. Helen Mirren som Tolstojs stridbara hustru sedan 48 år Sofia Tolstoj, Christoffer Plummer som Leo Tolstoj själv, döende, sviktande – de är ett par som belägras av världspressen. Här försöker regissören Michael Hoffman uppenbarligen säga något litet även om vår tid; kändisar, paparazzi, berömmelsens baksida. Och så då filmens Salieri, Paul Giamatti, som den ständigt intrigerande lismaren Vladimir Tjertkov, vars huvudmål är Leo Tolstojs ekonomiska tillgångar (enorma).
Denna skådespelartrio strider tappert mot ett manus som ser ut att ha allt men säger mycket lite. Michael Hoffman har slitit hårt för att få Jay Parinis roman med samma namn att upplevas som allmängiltig, modern, men utan framgång.
Det är kanske ingen dålig tolkning på papperet. Hoffman försöker balansera kärleken, ungdomen och idealismen med döden, ålderdomen och sveket, men jag tror helt enkelt inte att han är tillräckligt klipsk för det.
Det ser ut som en bruksanvisning, film byggd på Wikipedia. Det spelar föga roll att Hoffmans fotograf, tysken Sebastian Edschmid (filmen är en tysk-brittisk samproduktion) har studerat många ryska 60-talsfilmer och kompenserar med ett stiligt formspråk – det förblir dött.