Kärlek och politik. Efter filmer som ”I andras ögon” och ”Se mig” är det franska radarparet Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri tillbaka med ett sydfranskt relationsdrama under regntunga skyar.
”Tala med mig om regnet, inte om det vackra vädret. Det vackra vädret äcklar mig och får mina tänder att gnissla”, sjunger Georges Brassens i sin kärlekssång ”L’orage”, ”Ovädret”. Inledningsraden ”Parlez-moi de la pluie” är också originaltiteln till de franska sedeskildrarna Agnès Jaouis och Jean-Pierre Bacris nya film. Den passar bättre än den svenska neutrala ”Det regnar alltid i Provence”.
För som katter kring den heta gröten tassar deras personer, kring det oväder som heter vardaglig förödmjukelse, oavslutad ungdom och framgångsfasadens tyranni. Så gjorde de i parets två tidigare filmer: ”I andras ögon” om Paris kulturkotterier och utstötningsmekanismer och i ”Se mig” om ytans diktatur och föräldrars försumlighet.
Och så gör de här, men i än subtilare för att inte säga mer oprecis form.
Till det ärvda huset i Sydfrankrike reser en feministisk bästsäljarförfattare som slagit sig på politiken utan att riktigt känna sig hemma i den (Agnès Jaoui). I huset bor hennes syster som alltid varit den känsliga och av föräldrarna gåtfullt försummade (Pascal Arbillot) med man, barn och Mimouna, trotjänarinnan som blivit kvar trots att ingen längre betalar hennes arbete.
Den medelålders dokumentärfilmaren Michel Ronsard (Jean-Pierre Bacri) och Mimounas son Karim (Jamel Debbouze) fullbordar den centrala kvintetten, som det ska visa sig alla är bundna till varandra utöver de två korta veckorna på landet. De omges av en rad stödsångare: från försummade nära till EU-grumsande småbönder.
Ronsards och Karims tänkta dokumentärfilm om den framgångsrika feministen bildar tillfället för Jaoui och medförfattare Bacri att på sitt diskret underhållande och välorkestrerade vis framföra ett körverk om kärlekens irrgångar, förhållandet mellan kvinnor och män, vars och ens ensamhet och oförmåga att ge livet en bestämd riktning.
Den bergstopp ”där man kan se hela Frankrike” når man aldrig.
Ibland är det muntert och återhållet situationskomiskt, ibland glider de smärtsamma sanningarna förbi i några korta replikskiften och monologer.
Men det är trots allt de båda centrala männen som är de mest minnesvärda solisterna i den melodiöst berättade filmen. Jean-Pierre Bacris passivt aggressiva dokumentärfilmare, lika rörande komisk som outhärdligt handfallen både vid kameran och när han formulerar sin suddiga självbild. Jamel Debbouzes stillsamma assistent, en ”beur”, en andra generationens invandrare, som med melankolisk iakttagelseförmåga är dessa ”moderna människors” realistiska spegel.
Men något oväder som hos Brassens bryter aldrig ut. Snarare ett snabbt övergående sommarregn och ett fortsatt ljud som av gnisslande tänder.