I fiskeläget Swallow Falls är det hårda tider sedan omvärlden bestämt sig för att ”sardiner är jätteäckliga”. Nu äter befolkningen sardiner morgon, middag och kväll.
Unge uppfinnaren Flint blir stadens hjälte när hans maskin som kan omvandla vatten till föda får det att regna mat över staden. Saligt smaskande invånare ser till att platsen lever upp till sitt namn – ”swallow” betyder ju både svala och svälja.
Men aldrig i filmhistorien har en undermaskin byggts utan att inom arton minuter börja löpa amok och inte heller Flint undkommer denna Frankensteins förbannelse. Snart vräker biffar i sombrerostorlek ner över stan och en fruktansvärd matorkan tornar upp sig vid horisonten.
”Det regnar köttbullar” är ”Independence day” (1996) med glasskulor och grillade kycklingar i stället för utomjordingar; originellt och surrealistiskt.
Regissörerna Phil Lord och Christopher Miller vågar lite mer än vad som är vanligt i amerikansk familjeunderhållning. När Flint och några andra tappra styr in i det stora matmolnet påminns man om att Salvador Dalí och Walt Disney ett tag på 40-talet försökte göra film tillsammans.
Plötsligt ställs vi inför nästan kväljande framställningar av mat, mat, mat som utan stopp pressas fram ur tomma intet. Aggressiva, gigantiska grillade broilrar attackerar hjältarna från Swallow Falls. En slurpas in i det tillsnörpta hålet efter kycklinghuvudena. Han lyckas trycka ut sitt eget huvud igen och kämpar vidare som människobroiler. Lord och Miller backar inte när bilderna börjar dra mot det äckliga.
Troligen beror det på att filmen bygger på en bok, i dag ovanligt för animerat. Det finns inspiration från annat håll än den animerade filmen, där fårorna är så upplöjda att det blivit svårare och svårare att se över kanten.
Det nervöst uppehållna höga tempot är främsta eftergiften till konventionen. Långsamhet är en bristvara i amerikansk barnfilm. Ofta finns skäl att skynda igenom de tunna berättelserna, men den här gången är det onödigt. I bullret försvinner en sagoton man velat höra starkare.
Ambitionen att undvika klichéer ger ändå värme. Animerat är ofta grabbigt men här finns en bra hjältinna, en smart tjej som efter att ha blivit retad i skolan tappat självförtroendet och försökt dölja sin nördidentitet.
I onödan: i ett romantiskt ögonblick sätter hjälten på henne hennes glasögon, och ropar att hon blir ännu sötare så.
Det var på tiden att någon vände på den gamla scenen med den skönhetsframkallande glasögonavtagningen. Tydligen krävdes en film där det regnar köttbullar.