”Schmuck” är jiddisch, enligt Dictionary.com härlett från ”shmok”, penis, och med betydelsen ”tönt”.
En sådan ska Tim (Paul Rudd) ha med till chefens middag. Där tävlar man om vem som kan hitta den mest hopplösa typen.
Tim gillar det inte, men när han av en slump stöter ihop med Barry (Steve Carell), urblåst skatteverksanställd som bygger sagotablåer med uppstoppade möss, kan han inte låta tillfället gå sig ur händerna. Långt innan man ens satt sig till bords håller dock Tim på att duka under i virvlarna i Barrys vilt strömmande idioti.
En del sevärt komedihantverk från Carell och Rudd, varvat med tröttsamma möten med genreklichéer som den rika utlänningen med brytning. Det blir mycket ojämnt när komediregissören Jay Roach, känd för ”Släkten är värst” och Austin Powersfilmerna, gör nyinspelning av franska ”Le diner de cons” (1998).
Rudd har en hygglig roll som mannen som biter ihop för karriären. Carell kan vara korkad med glöd. Tillsammans lyckas de då och då pressa upp ”Dinner…” något över genrens normalnivå.
Tror jag. Möjligen är det en synvilla orsakad av att så mycket runt dem är direkt beklämmande. Det är hemskt att se Jemaine Clement från tv:s ”The Flight of the Conchords” i sin första stora filmroll apa sig i rollen som demonisk konstnär, en komedischablon som hängt med i decennier men aldrig varit rolig. Clement utklassar alla fånar på den här middagen, sorgligt nog.