Disneys mörka version av Dickens klassiker ”En julsaga” är både imponerande och medryckande. Jim Carrey gör en helgjuten insats som snåljåpen Scrooge.
För nästan 170 år sedan fick Charles Dickens till en av de osvikliga historierna. Berätta ”En julsaga” på rätt sätt och den kommer att slå klorna i publiken.
Den snåle Scrooge är ett svart hål av ondska där han sitter på sitt kalla kontor, inte släpper en penny ifrån sig fast nöden krälar fram på Londons gator, och hatar julen.
Han får en sista chans att ta vara på sitt liv när han på julnatten besöks av tre andar som tvingar honom att betrakta sina forna, nutida och framtida jular.
Dickens förvandlar Scrooge inför våra ögon. Ett odjur visar sig vara en förtvivlad människa. Det blir gripande, till och med när den gammaldags, melodramatiska historien kläs i ”3D performance capture”, och tekniken här och där hotar att skymma berättelsen.
Med performance capture översätts skådespelares rörelser, inklusive minspel, till datoranimation. Det blir ett mellanting mellan animerad film och spelfilm, när Jim Carrey – Scrooge och flera andra roller – och de andra skådespelarna avbildade rör sig genom 1800-talets London. Regissören Robert Zemeckis gillar bedrägliga bilder, trompe-l’œil, sådana där förståndet och ögat inte får bilden att gå ihop. De har gett honom succéer som ”Vem satte dit Roger Rabbit” 1988, och ”Forrest Gump” 1994.
Detta är hans tredje film med performance capture. Man förstår vad han ser i tekniken. Han blir fri att glida mellan realism och fantasy, vilket onekligen passar ”En julsaga”. Samtidigt kan bilderna bli rätt osköna, och man önskar att Zemeckis var lite mer noga med helheten. Jim Carreys Scrooge är genomarbetad – Carrey gör totalt åtta roller – men den viktiga brorsonen Fred (Colin Firth) är docklik. När halvmesyrerna dyker upp börjar man, som alltid inför halvmesyrer, tänka på tekniken.
Men Zemeckis är medryckande, och han känner för historien. Hans ”En julsaga” är svart och skrämmande; för första gången ser jag att den kan ha inspirerat Lagerlöfs ”Körkarlen”. Zemeckis och Carrey är inte rädda för att låta Scrooge och publiken våndas inför en kuslig andes majestätiska tystnad, på ett sätt som är ovanligt i bred familjefilm.
Man ska inte recensera publikreaktioner. Men:
Vid pressvisningen var några bänkrader fulla av tonåringar som fann Carreys teatraliska Scrooge hejdlös. Kommentarerna haglade när han i upptakten brottades med sig själv för att kunna släppa ifrån sig mynten för att betala för Marleys kista.
Efter tio minuter var salongen tyst. Inte ens lille Tims pipande skål för julen möttes sedan av några kommentarer.
Det gjorde mig rätt imponerad av Zemeckis.