"Disturbia"

Det är klart att alla filmens besserwissrar ser rött: Hur kan man stjäla Alfred Hitchcocks upplägg från "Fönstret mot gården" och tro att man kan komma undan? Faktum är att "Disturbias" upplägg rent av är lite bättre - utförandet något sämre.

James Stewarts fotograf L B Jefferies är rullstolsbunden efter ett benbrott. Unge, talangfulle Shia LaBeoufs Kale sitter med en fotboja efter att gett sin lärare (välförtjänt) på flabben.

En hel sommar ska han sitta i husarrest i denna typiska medelklassförort, utanför tomtgränsen går larmet omedelbart till polisen, och det händer några gånger för mycket. Givetvis kommer den här fotbojan att spela en central roll, en signal betyder så mycket. Men då kan kanske inte Kale längre ta sig över tomtgränsen - och polisen har snart tröttnat på alla falsklarm. Det är rätt kul iscensatt.

Uttråkad av tv-tittandet, trött på spelandet, proppmätt av allt tröst­ätande får han upp ögonen för sina grannar. Med sin kikare hittar han alla skeva skarvar i den lilla trygga småborgerligheten - det döljer sig en hel del bakom de välputsade villa­fasaderna.
Givetvis intresserar han sig särskilt för den nyinflyttade snygga tonårsflickan i huset bredvid, Ashley (och regissören D J Caruso vet sannerligen hur man exponerar henne), men mest nyfiken är han trots allt på mr Turner. En seriemördare går lös i stan, Kale börjar tro att det kan vara den obehag­lige grannen. Snart är också Ashley, och Kales bästis Ronnie, inblandad i övervakningen av denne mr Turner.

Det är rätt dukat för en kittlande sommarthriller, här finns en bra tonårssidekick i Ronnie, David Morse spelar visserligen både över, och förbi, sin rollfigur, men är hyggligt osympatisk som mr Turner. Jag gillar Kales mamma också, de tappar tyvärr bort henne i brådrasket.
Problemet är att man måste så betydligt mycket mer tvivel bland oss biofluktare, plantera många fler falskspår, för att få det att fungera - här råder (alldeles för snart) inte minsta tvekan om rollfördelningen. En enda gång blir vi lite oroliga, annars går det som på räls. Och det är en tur- och returresa vi gjort i genren många gånger förut. Synd.
Sensmoral: Man smygtittar inte på sina grannar ostraffat, voyeurism betraktas fortfarande som en rätt besvärlig sexuell störning - att det finns en liten smygare i väldigt många av oss behåller vi därför gärna som en gemensam hemlighet. Visst hade man gärna sett en thriller som vågade sig in i det kollektiva minfältet.