Högt pris för äkta Prada.. Meryl Streep är enastående i rollen som modevärldens okrönta drottning - och chefen från helvetet. Jane Magnusson uppmanar alla att klä upp sig inför "Djävulen bär Prada", även den mest välstajlade kan få sig en tankeställare.
Ung flicka säljer sig själv till dumpade priser på köparens marknad. En erfaren spelare får upp ögonen för henne, ser att hon har något som de andra saknar, och satsar stort. Flickans yttre görs om för att passa in bland andra spelare, så småningom omvandlas också flickans inre. Efter en konflikt gör flickan upp med sitt yttre och inre och får prinsen och halva kungariket. Sådan är "Djävulen bär Prada".
En film som kunde haft Julia Roberts och Richard Gere i huvudrollerna och kunde ha hetat "Pretty woman" men som gudskelov inte gör det.
Denna klassiska Pygmalionsaga befolkas inte av en underskön lycklig hora och en stilig själlös magnat utan av två hårt arbetande yrkeskvinnor. Tyvärr förenas de inte i ett lyckligt äktenskap på slutet - synd eftersom det är här, i de sista minuterna som "Djävulen bär Prada" blir så där "Pretty woman"-sötsliskig som man förvånats över att resten av filmen inte är.
Eliza Doolittle/Julia Roberts spelas här av Anne Hathaway som Andrea Sachs. En nyutexaminerad journalist som trots total avsaknad av stil och klass lyckas få det jobb som tusentals andra flickor skulle dö för - assistent åt Miranda Priestly (Meryl Streep), legendarisk chefredaktör för tidningen Runway.
Nämnda Miranda är baserad på Anna Wintour - legendarisk redaktör för Vogue och porträttet som Meryl Streep gör är inte smickrande men väl imponerande. Miranda Priestly har offrat allt utom sina tvillingdöttrar för att komma dit hon kommit, och vunnit en hel del på vägen. Hon känner alla, styr allt och sänker en designer inte med ett ord utan bara en min.
En god rekommendation från henne kan öppna vilka dörrar som helst. Tunga ekdörrar till och med, portarna till de mer seriösa tidningar som Andy drömmer om att jobba för. Men för att få en rekommendation av Miranda måste hon först göra något som kan rekommenderas. Fixa hett kaffe i det ögonblick Miranda kan önska det, förse Miranda med rätt sorts biff, ta hand om kappan som hon dumpar på assistentbordet varje morgon och fixa fram nya Harry Potter-boken åt hennes tvillingar. Alltså inte den som finns i affären utan den som fortfarande inte på långt håll kommit ut, dessutom ska tvillingarna ha den i eftermiddag när de tar tåget till & Ja, ni förstår.
Ta skit dygnet runt och leverera gåslever.
I sin strävan att imponera på Miranda glömmer Andy av varför hon började försöka. Hon glömmer sitt seriösa journalistkall, att skriva om fackföreningar och löneskillnader, och börjar i stället lära sig se skillnad på två turkosa ormskinnsbälten som för några månader sedan hade förefallit henne identiska.
Meningen är att vi skall sympatisera med Andy. Hur ond Miranda Priestly än verkar är det ändå henne man håller på. Meryl Streep är så enastående i denna roll, varje min och tystnad så perfekt, att man själv vill imponera på henne och börjar långsamt granska sig själv där man sitter ihopsjunken som någon form av säckväv. Varför har jag på mig de här trasorna? Varför är mitt arbete så oglamoröst? När shoppade jag läppstift sist? Hur luktar jag egentligen?
Ännu värre är det att lämna salongen. Ute i dagsljuset vill man bara kasta sig in i närmaste boutique och bli totalt omgjord, men får i stället nöja sig med att diskret glida undan och muttra: Jesus, jag ser ju för i helvete för jävlig ut.
Ett råd till alla som skall se "Djävulen bär Prada" är: Klä upp er. Jag menar det. Även den mest välstajlade kan här få sig en tankeställare. När Andrea gör om sig och blir en tvättäkta fashionista finns det få som kan matcha henne. Man tycker att hon är på rätt väg. Ännu ett råd till alla som ser "Djävulen bär Prada": Gå ungefär fem minuter innan filmen är slut. Då förblir den ett litet skimrande mästerverk, förpackat i silkespapper i en lika skimrande liten ask - direkt från Prada.