Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Filmrecensioner

”Dogtooth”

Den grekiska filmen ”Dogtooth” visar med ett mycket märkligt bildspråk vilket magnifikt förtryckarorgan kärnfamiljen kan vara. Filmen går inte att skaka av sig.
Filmrecension
5

Titel: ”Dogtooth”

Kategori: Drama

Regi: Giorgos Lanthimos

Medverkande: Christos Stergioglou, Michele Valley, Aggeliki Papoulia m fl.

Längd: 1 timme 34 minuter

Ekonomi är inte min starka sida. Jag förstår vad som händer i Grekland just nu – men jag begriper det inte. Jag förstår att Greklands makthavare under många år har lyckats bygga upp en massiv skuld. Jag förstår att politiken kring finanserna inte sköts som den ska och att man levt på lånade pengar. Jag förstår att banker runt om i Europa lånat ut gigantiska belopp till Grekland och att en lånebubbla bildats som nu briserat. Allt detta förstår jag, men jag begriper inte varför makthavarna valt att göra så här. Att föra folket bakom ljuset. Att leva i en bräcklig och livsfarlig låtsasvärld. Varför gör man så?

Giorgos Lanthimos makalöst märkliga ”Dogtooth” belyser Greklands dilemma och svarar på min fråga. Man gör så för att man kan. För att man har makt och vill behålla den. För att man tror sig vara på sanningens sida och har tagit sig rätten att tvinga med sig andra.

I ”Dogtooth” möter vi filmhistoriens egendomligaste familj. Mor och far, två döttrar och en son som bor i en spatiös och fint inredd enplansvilla någonstans på den grekiska landsbygden. Familjen är välbärgad. Villan har en pool och stora välklippta gräsmattor. Runt alltihopa står ett mycket högt plank. Från och till området tar man sig genom en väldig grind som är låst. Endast far lämnar området – i sin Mercedes – för att gå till jobbet på fabriken han äger eller för att handla familjens förnödenheter. Ingen av dem – inklusive modern – lämnar någonsin huset.

Härinne har barnen vuxit upp. Nåja, stora har de blivit men knappast vuxna. De är infantila och märkligt bleka och gängliga. Barnen är troligtvis mellan 15 och 25. Könsmogna är de med all tydlighet. De fördriver dagarna med överlevnadsprov och motion. Duktiga barn får klistermärken som belöning. Bryter man mot fars regler får man stryk. Bara Christina kommer på besök. Hon är säkerhetsvakt på fars fabrik och mot betalning kommer hon och ligger med sonen i huset. Tristare sex har troligtvis aldrig filmats.

Så går dagarna i huset. Vädret är jämnt. Allt är enformigt och underligt. Ungarna grälar med varandra, skär varandra och har håglös sex. Man slickar på varandras öron, axlar, fittor. Fast i huset heter fitta ”stor gul lampa”.

I föräldrarnas vilja att kontrollera sina barn har man även stympat deras språk. Föremål som inte finns på området såsom hav, utflykt och zombie får ge namn till sådant som familjen har tillgång till: fåtölj, byggmaterial och liten gul blomma. Ur språkförbistringen uppstår naturlig komik: Får jag slicka ditt tangentbord.

Familjens märkliga levnadssätt för tankarna till David Lynch och Josef Fritzl. Här finns några av de märkligaste scener jag sett. Till kvällsunderhållningen kan familjen välja mellan aptrist och dötrist. De kan se på taffligt hopsatta hemvideor eller kanske dansa i otakt till noggrann koreografi. När äldsta flickan svävar ut och lämnar den ordningsamma dansen med en fullständigt spektakulär hälsning till filmen ”Flashdance” ser man från vem upproret kommer att komma ifrån. Tjejen måste ha fått tag på en kopia av filmen, anat en värld utanför murarna och bestämt sig för att leva i den. Film kan inspirera till hur man vill ha det – och som i fallet ”Dogtooth” hur man absolut inte vill leva.

Lika märklig som familjen är ”Dogtooths” bildspråk. Thimios Bakatakis kamera förefaller ha ställts upp lite här och där och råkar fånga familjen när de passerar. Man får se en bråkdel av deras invecklade drama och kan bara ana de otäckheter som sker i andra delar av huset. Familjen förefaller inte lida – de är så pass hjärntvättade att inget stör dem. Ändå håller mardrömsidyllen på att vittra sönder.

Inga stora livslögner håller i längden.”Dogtooth” för tankarna till det gångna årets debatt om barnuppfostran och skolväsendet. Hur enkelt det är att forma ett huvud, ansvaret vi har för våra medmänniskor, hur påverkbara och godtrogna de unga ofta är och vilket magnifikt förtryckarorgan kärnfamiljen kan vara. I ”Dogtooth” regerar den svarta pedagogiken, de riktigt stora frågorna och det väldigt starka limmet. Filmen går inte att skaka av sig.