Drömflickor utan energi.. Den omsusade musikalfilmen"Dreamgirls" sjunger om The Supremes sensationella karriär, men saknar soul, beat och stil, skriver Kerstin Gezelius.
Just som man trodde att Oscar och Golden Globe började betyda något. "Dreamgirls" är en musikal med bara svarta artister, löst baserad på Motowngruppen Supremes sensationella karriär. Jamie Foxx, som var Ray Charles i den genommusikaliska biografin "Ray", har en av huvudrollerna som trions manager. Beyoncé Knowles från Destinys Child spelar den vackra ledsångerskan med den tunna men distinkta rösten. "American Idol"-favoriten Jennifer Hudson är den destruktiva divan som rensas bort från bandet för att hon är tjock, jobbig och sjunger för bra. Musiken är hämtad direkt från en Broadwaysuccé, så när som ett par nya låtar, och för regin står manusförfattaren till "Chicago".
Vad blir det? Sex hörnstenar för en kassasuccé. Sex magneter för sex olika publikgrupper. Vad kan gå fel?
Inget från producentsynpunkt. Nomineringarna öser ner. Kiosken välter.
Det börjar också lovande på en scen i Detroit där lokala grupper tävlar om uppmärksamhet och Cadillacförsäljaren (och blivande managern) Curtis Taylor står i skuggorna och vädrar efter talang. The Dreamettes spelar skjortan av allihop tack vare elegant körsång och en genuint rivig Jennifer Hudson. Eddie Murphys intensiva energi i rollen som charmören och soulstjärnan James "Thunder" Early är en trevlig överraskning om man är svag för Murphy men trött på den galne professorn.
Energi är annars någonting som filmen är i total avsaknad av. Liksom soul, beat och stil, Motownmusikens främsta kännetecken.
Det är förstås en bisarr idé att skriva en musikal med ny musik om en tid och en plats som födde fram den ena odödliga hitten efter den andra. Och sedan dessutom plötsligt, en bit in i filmen, låta karaktärerna sjunga även till vardags. Ofta långdragna, sliskiga, wailballader med genanta texter. De tre nivåerna av tal, vardagssång och "realistisk" sång skorrar dissonant filmen igenom och kommer aldrig i samklang. Curtis återkommande replik "What you/we need, is a new sound" blir till slut parodiskt eftersom decennierna går och soundet är exakt detsamma.
Berättelsen om hur de svarta började producera och äga sin egen musik borde vara engagerande, men paradoxalt nog tar den helsvarta ensemblen udden av dramat. Antagonisten är inte representerad. I stället blir det en minst sagt sliten melodram om en managers kalla hjärta och de kvinnliga artisternas interna strider som hamnar i fokus.
Helhetsintrycket förblir kritvitt. Oreo brukar man kalla fenomenet, efter de klassiska kakorna med svarta kex och vit fyllning. Med det påstår man sig förstås veta vad "det svarta" är. Och att det skiljer sig från "det vita" och kanske också att det svarta ska förbli svart för att vara attraktivt och bra etcetera. Ett minst sagt infekterat och svårutredbart ämne. Men Oreo funkar som metafor även om man struntar i färgen. Det yttre skalet smakar plast. Smeten inuti smakar plast.