Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Filmrecensioner

”Drive”

Ryan Gosling kör så att man kallsvettas.
Ryan Gosling kör så att man kallsvettas. Foto: Richard Foreman
”Drive” är en hyllning till 70-talets gummibrännande klassiker. Ett magnifikt motorburet äventyr, en urban saga med indiefavoriten Ryan Gosling i bilhandskar och satinjacka. Den lämnar andra actionfilmer bakom sig i ett moln av kolmonoxid, skriver Fredrik Strage.
Filmrecension
4

Titel: ”Drive”

Kategori: Action

Regi: Nicolas Winding Refn

Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, James Brooks m fl.

Längd: 1 tim 40 min (från 15 år)

Ibland sägs att actionfilmerna var bättre förr. Det är bara sant när det gäller en viss sorts action: biljakter. Jag blev smärtsamt medveten om det när jag råkade se ”The French connection” (där Gene Hackman gasar efter ett pendeltåg i en sinnessjukt spännande sekvens) direkt efter ”The matrix reloaded” (med en CGI-fixad motorvägsjakt som blir en lång gäspning). Datortekniken tillåter regissörer att ignorera fysiska lagar. Det blir ett stort problem i biljakter eftersom vi alla vet hur det känns att köra på en motorväg – till skillnad från att resa i rymden – och därför ställer högre krav på realismen.

”Drive” är, likt Tarantinos ”Death proof”, en hyllning till 70-talets gummibrännande klassiker. Precis som förebilderna undviker den musik under de snabbaste scenerna – medveten om att inget ljud är mer dramatiskt än motorernas muller. Inledningsscenen i ”Drive”, där hjälten jagas av polisen, blir extra nervkittlande eftersom han inte bara trampar gasen i botten utan gömmer sig under en bro, parkerar bakom andra bilar och smyger genom natten. Allt filmas med kameror som monterats inuti bilen. Det känns som om man själv sitter i baksätet och kallsvettas.

”Drive” skulle egentligen ha blivit en muskulös blockbuster med Hugh Jackman. Men när indiefavoriten Ryan Gosling fick rollen föreslog han danske Nicolas Winding Refn som regissör. Och filmen blev i stället en urban saga där hjälp-nu-går-det-åt-helvete-känslan är lika intensiv och våldet lika plötsligt som i Refns succédebut ”Pusher”. I våras vann ”Drive” priset för bästa regi i Cannes.

Gosling spelar en namnlös stuntförare som extraknäcker som chaufför åt rånare. En dag blir han vän med den söta grannen Irene och hennes lille son. När hennes man, som suttit i fängelse, pressas på pengar av maffian bestämmer sig stuntföraren för att hjälpa familjen. Han dras in i en härva av slemmiga skurkar och ond bråd död.

Refn har jämfört stuntföraren i ”Drive” med de tystlåtna hämnare som Clint Eastwood brukade spela. Goslings mjuka framtoning, vaga leende och isblå ögon får honom snarare att påminna om Paul Newman. Men det timida skenet bedrar. När han drar på sig sina bilhandskar blir han lika farlig som skorpionen på den guldfärgade – och allt blodigare – satinjacka han bär genom hela filmen.

Kontrasten mellan hjältens försynta karisma och brutala metoder (en skurk slås sönder med hammare, en annan genomborras med stången från ett duschdraperi) blir snudd på komiska. I filmens mest förhäxande scen kysser föraren Irene i en hiss. I samma ögonblick som deras läppar skiljs åt virvlar han runt och stampar sönder huvudet på en maffialakej. Kasten mellan ömhet och ultravåld är inte särskilt trovärdiga – men visuellt fulländade.

Estetiken i ”Drive” påminner om Michael Manns melankoliska, metropoliska och maskulina filmer. Neon reflekteras i blöt asfalt. Män möts i natten och säger hotfulla saker till vandra. ”Miami vice”-känslan förstärks av suggestiv, åttiotalsfärgad electropop – komponerad av Cliff Martinez och Johnny Jewel. Här finns även drömsk ambient av Brian Eno som sveper in vissa scener i ett förrädiskt lugn.

Persongalleriet imponerar också. Albert Brooks, mest känd som komiker, gör ett skräckinjagande porträtt av en maffiaboss som bakom den jovialiska fasaden är kapabel till vilka grymheter som helst. Att han avlägsnade sina ögonbryn för rollen var ett genidrag. Christina Hendricks, Joan i ”Mad men”, utstrålar darrande nervositet som gangsterflickvän. Och Bryan Cranston är plågsamt sorglig som avdankad bilmekaniker.

Synd bara att den kvinnliga huvudrollen är så endimensionell. Irene är söt, blid och oskuldsfull – den absoluta godheten som dras till den komplexa hjälten. Carey Mulligan tindrar med ögonen tills hon liknar en liten älva. Kanske behövs en stereotyp prinsessa för att uppnå den sagokänsla som Refn eftersträvar (han har sagt att bröderna Grimm varit en viktigare inspirationskälla än film noir). Egentligen skulle Irene ha varit latino, men manuset skrevs om så att både hon och hjälten blev vita och blonda – medan bovarna är av judisk och italiensk börd.

Trots de tveksamheterna är ”Drive” ett magnifikt motorburet äventyr. Den lyckas vara både skimrande vacker och chockerande rå. Den lämnar andra actionfilmer bakom sig i ett moln av kolmonoxid. Och Gosling ser så cool ut att bilhandskar och satinjacka känns som vinterns outfit även om man inte har körkort.

Bilar är bäst på bio

”Bullit”, 1968
Alla biljakters moder, ofta framröstad som alla tiders bilfilm. Steve McQueen själv – inte en stuntman – rattar en grön Ford Mustang 390 GT i San Franciscos branta backar. Jakten uppges ha tagit tre veckor att filma.

”Flåklypa Grand Prix”, 1975

Cykelreparatören och bygdeoriginalet Reodor Fälgen bränner mer gummi än i de flesta andra bilfilmer tillsammans, med sitt vrålåk Il tempo Gigante, byggd med stöd av det internationella storkapitalet i form av oljeshejken Ben Redic Fy Fazan.

”Bara en trumpetare”, 1938

Ingen bilfilm i formell mening, trots att den innehåller svensk films mest formfulländade biltango, när nyligen avlidna Sickan Carlsson tar ton i raderna ”När i diket vi hamnar det märker jag nog ej/för jag har bara ögon för dej.”