” Vad är det med denne Robert Downing Jr? En briljant aktör som på grund av struligt privatliv gjort comeback på comeback – men inte tycks få någon som helst ordning på sina rollval. Så heter det åtminstone bland förståsigpåarna, för vilka varumärket är allt, magkänslan intet och aktörer som inte har råd att tacka nej ligger långt under deras radar.
Fast det är inte utan att man undrar. Efter en roll som till exempel den i David Finchers ”Zodiac” häromåret – inte stor men genialiskt utkarvad i en konkurrenskraftig ensemble – varför ”Due date”, en komedi med uppenbara problem?
Titeln anspelar på att huvudpersonen har en deadline: han, den välbeställde arkitekten Peter Highman (Downey Jr) måste hinna hem från en affärsresa på USA:s östkust till hustrun på västkusten eftersom deras första barn ska förlösas medelst planerat kejsarsnitt.
Hindren hopar sig naturligtvis på hans väg, i detta fall av en medpassagerare på flygplanet, skådiswannaben Ethan (Zach Galifianakis), som i ett melodramatiskt utfall säger ordet bomb en gång för mycket. Med resultat att både han och den olycksalige Peter, som råkar sitta närmast, blir belagda med flygförbud.
Inte nog med det. Peter blir av med sitt id-kort, sin plånbok och – den största nesan av alla – tvingas acceptera lift med Ethan. Den ikoniska resan över den amerikanska kontinenten, således, fast här en american nightmare snarare än de öppna viddernas frihetsdröm: instängd i en bil tillsammans med någon du föraktar.
Upplägget är en sorts variant på Alfred Hitchcocks ”I sista minuten”: låt en respektabel affärsman misstas för någon annan, kombinera det med kompisfilmens motsatspar – smal–tjock, rik–fattig, smart-dum – och se sedan till att förödmjuka den privilegierade och ta ned honom från hans höga hästar.
Och visst noterar man tacksamt ett och annat exakt fångat farsinslag (en plötsligt uppflygande bildörr i nyllet föranleder ett par riktigt bra fallapladask) och även ögonblick av hundraprocentig igenkänning (någon tvingar upp sitt byltiga handbagage i hyllan ovanför din flygplansstol och du får en hårig mage i ögonhöjd).
Bäst är filmens ibland uppfriskande elakhet, bortom all anständighet. Som när Downey Jr nitar en jobbig 12-åring och man nästan skamset konstaterar att man nyss flatskrattat – åt helt ”fel” sak. Vad kallas sådant? Komisk tajmning möjligen. Skickligt är det i alla fall.
Det är väl också så filmen bäst låter sig ses, som en ansamling av inte alltid så begåvade uppslag men där i gengäld två begåvade skådespelare gör sitt bästa av dem. Håller man alltså till godo med den undertryckta frustrationen i Downey Jrs pokeransikte, där en enda lite ryckning är lika med en jordbävning, eller Galifianakis intelligenta framställning av en genuint blåst individ, med full storm mellan öronen – då kan denna film vara värt besväret. Annars inte alls.