”Eastern plays” ger en bild av Bulgarien som en öststat som efter kommunismens fall fortfarande genomgår konvulsioner på sin väg att återfödas som modern demokrati. Den luggslitne Itso (Christo Christov) sliter i lackeringsverkstaden på ett litet snickeri i Sofia, ett jobb som ger precis så att det räcker till öl och kycklingsoppa. Han är en bortkastad talang, en exknarkare som håller sig uppe med metadon och försöker glömma att han en gång utbildade sig till skulptör.
Ynglingen Georgi (Ovanes Torosian) föraktar sin vithårige far och luras lätt från skolan in i ett skinnskallegäng. Itsos och Georgis vägar korsas när Itso en kväll snubblar in i ett pågående överfall på en liten turkisk familj.
Det är intressant att få se bilder från Bulgarien, även om man i ”Eastern plays” ärligt talat får i sig ungefär lika mycket Typisk Debutfilm som Balkan. Där är tonårsgrabben som ska välja mellan att bli hårding eller att bejaka sina mjukare sidor, där är föräldrar framför tv:n, där är nihilism, slitna fasader och ostadig handkamera.
Regissören Kamen Kalevs olika idéer har svårt att komma överens. Porträttet av Itso snuddar vid undergångsromantik, medan historien om Georgi och gänget förmedlar samhällskritik. I Bulgarien som i flera Balkanländer har romer varit slagträn i politiken. Kalev säger till och med att främlingsfientliga politiker betalar smågangstrar för att starta bråk. Svenska Film i Väst har varit med och producerat och man undrar om man borde oroa sig för regissören. Nationalistiska politiker borde bli ännu argare av att kritiseras i ett verk delvis finansierat med utländska pengar.
Med så laddat material känns det lite konstigt att det starkaste ändå är berättelsen om Itso. Den utvecklar sig till en överraskande övertygande skildring av en missbrukares självhat.
Det är som att hamna i en annan film när Itso oväntat sätter sig hos metadonmottagningens psykiater och börjar prata om hur han efter att ha lämnat missbruket förtvivlat försöker men inte hittar någonting som gör livet värt att leva. Överfallet framstår plötsligt som raffel i en ungdomsdeckare.
Man anar förklaringen till inlevelsen när man i eftertexterna ser att filmen tillägnats Christov, som dog 2008. I pressmaterialet säger Kalev att Christov var en gammal vän och att hans liv var inspirationen till ”Eastern plays”.
Kanske är scenen där Itso talar ut delvis så stark därför att det privata och det politiska här faktiskt tycks smälta samman. Den skröpliga Itso blir talesman för hela öst, där man skakat av sig kommunismen men i många fall fortfarande väntar på att det nya, bättre livet ska börja.