Skillnaden mellan ett intelligent manus och ett spydigt manus är ibland hårfin. Liksom skillnaden mellan en rolig, modig hjältinna och en outhärdlig besserwisserhjältinna. Filmen ”Easy A”:s Emma Stone balanserar på samma gräns som filmen ”Juno”:s Ellen Page gjorde för några år sedan. Den som tycker att highschoolflickan Olives överlägsna ton och självbelåtna fiskminer är charmiga kan låta sig bestormas. Vi andra får studera den rappa dialogen och det skickliga hantverket.

Filmen är – mycket löst – baserad på Nathaniel Hawthornes roman ”The scarlet letter” där en kvinna begår äktenskapsbrott, fördöms och så småningom får helgonstatus. Olives historia är mindre dramatisk. Hon är en småtrist men duktig skolelev som tröttnar på sin image och hasplar ur sig att hon har legat med en collegekille på en helgdate (egentligen har hon lekt med hunden och lärt sig en fånig sång utantill). Hon får genast övertaget, ryktet sprider sig, Jesus­falangen fördömer henne och alla skolans nördar vill köpa sex av henne. Det dröjer förstås inte länge förrän den nya, farliga imagen blir solkig och deprimerande och nu måste Olive lyckas vända ryktesfloden tillbaks mot skvallerbyttorna.

Som i en riktig screwball är alla onaturligt smarta och snabba i repliken. Den vuxna ensemblen är briljant med Haden Church som cool engelsklärare och Kudrow som ljuvligt neurotisk skolpsykolog. Olives föräldrar (Clarkson och Tucci), är så exemplariskt fördomsfria, ståuppkomedi-kul och pk att de verkar inhyrda eller påhittade av Olive själv.

Det är onekligen lite kvasi med någon som bekämpar kristen sexualskräck utan att själv ha befläckats (Juno hade åtminstone ”gjort det”), men attacken mot dumhet och bigotteri i alla former är i alla fall konsekvent och, om man orkar med tonläget, underhållande.