Allt är sant i Theodor Fontanes romaner. Det är orden, formuleringarna, som bestämmer ödet. När Baron von Intstetten talar med sin förtrogne om hur han ska hantera den unga hustrun Effies otrohetsaffär är båda till en början inställda på att det är bäst och mest naturligt att glömma och förlåta. Men när de börjar resonera råkar deras ord lägga sig så att det plötsligt förefaller alldeles nödvändigt med en duell. Och plötsligt är det liksom oåterkalleligt. Just den här scenen är kvar i Huntgeburths filmatisering av ”Effie Briest”. Den och ett par strålande samtal mellan Effie och den idealistiske apotekaren (Rüdiger Vogler, en av Europas finaste och mest slitstarka skådespelare) i den dystra kuststaden Kessin. Men på det hela taget är Huntgeburth inte så intresserad av Fontanes berömda ambivalens som kunde både försvara och idiotförklara äktenskapets konventioner i en och samma replik. Filmen tar ställning. Frihet och passion är alltid rätt. Hyckleri och konvention är alltid fel. Man har till och med ändrat på det tragiska slutet och gjort Effie till en tidig suffragett, mer lik den ”verkliga” Effie, baronessan von Ardennes, som inte alls tynade bort av brustet hjärta utan började jobba och levde tills hon var 98 år.

Men det finns många vägar in till en klassisk romans hjärta. Rainer Werner Fassbinder, som inte brukar vara rädd för mycket dialog, utgick från tystnaden mellan orden och placerade sin Effie på en gunga, pendlandes mellan barndom och vuxenhet, mellan liv och död. För Huntgeburth går vägen genom kroppen, landskapet och sexualiteten, tre storheter som hon hanterar med tvärsäker enkelhet och drabbande effekt. Nakenhet bland sanddyner under regntyngda himlar med snygg, preussisk officer; vulkanisk lust under stärkkragarna – sådant kan hon.

Det fina med romantiska tragedier som utspelar sig på artonhundratalet är att karaktärerna får uttrycka sina känslor i vältaliga, vackra fraser som skulle låta psykotiska i en modern relation. Och eftersom romantik är en form av psykos så ger det – tvärtemot vad som ofta sägs – en sannare bild av kärleken än många moderna filmromanser. Det psykotiska draget skymtar fram ibland här med, men Jentschs kraftfulla skönhet, som övertygade i hjältinnerollen i ”Sophie Scholl” blir något slags rustning mot berättelsens mörkare sidor. Man tror på henne som rebell och förälskad, men inte som nervvrak, förtappad eller mörkrädd. Och utan skugga blir filmen till slut lite väl platt. I alla fall för att kunna bära upp Effie Briests och Theodor Fontanes namn.