Tom Fords regidebut som utspelar sig under det sena 50-talet är lika mycket en sorgesång över ett förlorad kärlek som över en vacker era. Colin Firth fyller filmens tysta rum med en massiv ömhet och sorg.
I en utsökt liten trä- och glasvilla i Laurel Canyon står en medelålders, välklädd och stilig engelskprofessor med en frusen limpa i handen och begrundar existensen genom hornbågade glasögon. Han har sorg efter sin döde älskare. Förtvivlad, omskakande sorg som släcker ut allt annat. Han funderar på att ta steget in i icke-existens redan i dag.
Man vill följa med. Man vill se verkligheten i samma skarpa poetiska och sammanfattande atombombsljus som han. Regissören Tom Ford fångar en tid, slutet av femtiotalet, när revolutionen hade ägt rum, men ännu bara i det fördolda. En undervattensexplosion av meskalin, existentialism, drömtydning och sex, som inte hade lämnat mer än en krusning på den blanka ytan. Den är så tilldragande att man nästan önskar att de två supermakterna hade tryckt på de berömda knapparna och bränt in det sena femtiotalet i evigheten, innan någon hann uppfinna v-jeansen och pannbanden.
Det finns förmodligen ett oerhört sug efter den tidens påkläddhet, vuxenhet och tystnad efter tvåtusentalets överexponering av – allt som går att exponera. Lite som tysta, sicilianska maffiosos blev populära mot slutet av det trashiga, utlevande sjuttiotalet.
Debutregissören Tom Ford ger oss en paus i bruset och följer George under hans kanske sista dag i livet med rigorös känsla för rum, linjer och textur.
Colin Firth fyller tystnaden med en så massiv ömhet, sorg och alienation att man vill bli hans släthåriga foxterrier och ligga vid hans fötter för att lindra plågan.
George är singel, det vill säga inte gift. Han är också singel med en liten menande hostning, det vill säga homosexuell. Sen är han extra singel eftersom han har förlorat sitt livs stora kärlek i en bilolycka. Men framför allt är han, som var och en av oss, singulär. Ensam. Som hans unga elev uttrycker det: ”Vi föds ensamma, vi dör ensamma, vi kan aldrig se livet ur något annat perspektiv än vårt eget”.
Tom Ford har tagit de orden på allvar och omvandlat dem till bild. George är antingen fångad i bilden som en karaktär i en Antonioni-film eller så ser vi världen ur en starkt betonad och intensiv point of view.
Man kan säga att han har gjort romanens ”berättare” till ett kameraperspektiv och därför kan bevara det som de flesta regissörer paradoxalt nog tvingas avstå ifrån när de filmar ett litterärt verk: bilden.
Men när det kommer till kritan är det drama och inte bild som ger djup till en film. Den filosofiska dialogen och de stumma skönhetsupplevelserna är intressanta, men eftersom Ford har valt att låta sin originella tillståndsfilm utspela sig i en tid när tillståndsfilm höll på att bli modernt, så blir det på något sätt ändå platt. Tiden och stilen kontrasterar helt enkelt inte mot varandra för att skapa relief. Om inte Julianne Moore hade offrat sig och gjort ett lysande porträtt av en gindränkt, övergiven överklasshustru som skrattar med öppen mun så hade inte ett hårstrå legat fel i hela filmen.
Tom Ford kommer med all säkerhet att göra fler filmer. Jag kommer att vilja se dem. Men om vi har att göra med en ny registjärna eller bara med en superestet som gjort en sorgesång över en vacker era är svårt att avgöra.
Colin Firth har blivit inspirerad av honom, det är uppenbart, men regin av de andra skådespelarna svajar och det finns något reserverat över alltsammans som i värsta fall betyder att regissören bara kan berätta om reserverade personligheter. I tusen nyanser av brunt.