Under de senaste 20 åren har regissören Richard Hobert gått från att vara ljuset i svensk film till ett slags allmänt skällsord. Jag tyckte att några av hans första filmer var hyggliga (och blev häcklad), när svensk film krisade rejält blev Rickard Hobert, som gjort tolv filmer under samma tjugoårsperiod, manglad av både kritiker och filmintresserade.
Det gick så långt att han själv till och med offentliggjorde en och annan konspirationsteori, ledande filmkritiker hade enligt en av dessa teorier snackat sig samman för att knäcka honom. Nonsens, givetvis.
Några av hans allra sämsta filmer (fiaskot och megapekoralet ”Tre solar” till exempel) var nog ärligt talat hjälp till självhjälp i det fallet.
Det är nog under alla omständigheter läge för oss alla att hitta en annan hackkyckling. ”En enkel till Antibes” är riktigt bra. Och mer därtill: Riktigt rolig, bitvis.
Richard Hobert vore inte Richard Hobert om han inte var tvungen att skruva till det lite för drastiskt, och bli lite extra pretentiös, men på det stora hela lyckas han med ”En enkel till Antibes” väldigt väl med att berätta en både rörande, sedelärande (det är väl just det) och rolig liten historia.
Änklingen George (Sven-Bertil Taube) sitter ensam och isolerad i sin villa, umgås bara med sin högst opålitliga städhjälp Maria (Rebecca Ferguson). Hans barn Johan och Susanne (Dan Ekborg och Malin Morgan) planerar bakom hans rygg att sälja villan och placera honom på ett fint litet hem för döende. Johan är jagad av fogden, Susanne av sitt inte helt fläckfria förflutna. Det utvecklas till en slags roadmovie; George beger sig i väg till Antibes i Frankrike för att äntligen återse sitt livs stora kärlek, det blir en resa med många förhinder och rätt många småroliga förvecklingar.
Roligast är Sven-Bertil Taube. Bäst på plan är Sven-Bertil Taube. Hans George har repliken, och för den sakens skull också replikerna, det är ett manus helt byggt kring hans person och jag skall ärligt erkänna att jag nog aldrig trott Sven-Bertil Taube om detta. Han är fenomenalt bra.
Han levererar oneliners på löpande band, och det med en övertygelse man får leta efter. Det känns inte sällan som om det skulle vara rakt av improviserat, och att replikerna kom spontant inifrån Sven-Bertil själv. Så gedigen är han faktiskt. Jag har aldrig sett honom bättre. (Ni minns väl annars hans paradroll som kapten von Neustadt i ”Örnen har landat”.
Fruktansvärt kul, om än inte helt avsiktligt.) Jens Fischers stillsamma och vackra foto tillför också färg och nyans till historien. Torkel Petersson gör en otroligt rolig liten biroll som gräsrökande, filosoferande begravningsentreprenör.
Det står och stampar ibland, rätt ordentligt på sina ställen, och Rebecca Ferguson (som också är bra) får problem med sin karaktär som å ena sidan beter sig som en fullblodspsykopat, å den andra som en kärleksfull extradotter med stor inlevelseförmåga. Inte så sällan samtidigt.
Och Richard Hobert predikar (givetvis, som vanligt) lite för mycket för att man skall känna sig helt bekväm, men på det stora hela: En hobertsk revansch på alla oss som dömt honom för evigt. Tji fick vi.