Helt bananas. ”En galen natt” är en rar relationskomedi där alla konstiga genvägar blir förlåtna.
Claire och Phil Foster är ett par som Göran Häggblom skulle gilla. De är ”verklighetens folk”, med villa i New Jersey, ett par gulliga ungar som hoppar på deras magar på morgnarna och inte alltför utmanande yrkesliv. De älskar verkligen varandra, även om de ofta är trötta på kvällarna. Man måste verkligen gilla paret Foster. Och det är ingen dålig start för en stillsam relationskomedi som plötsligt går helt bananas bland gangstrar, korrupta snutar och snuskiga politiker.
Vägen dit är inte så knasig som det kanske låter. Herr och fru Foster slår på stort på en av sina ”date nights” och drar in till stan för att gå på en nyöppnad lyxrestaurang. Eftersom de är verklighetens folk och dessutom inte har förbokat bord blir det knepigt. En plötslig, busig ingivelse får herr Foster att ropa ”ja” när hovmästaren ropar ut ett annat namn och sedan är förväxlingsdramat i full gång.
Det blir några riktigt schysta biljakter på stora avenyer i New York, folk som pekar snett med pistolerna och en helt förtjusande Mark Wahlberg utan skjorta. Och några riktigt roliga scener där ”30 Rock”-stjärnan Tina Fey och Steve Carell (”Evan den allsmäktige”) bägge visar en fascinerande talang för att växla fram och tillbaka mellan realism och totala tokerier. Det blir förstås aldrig riktigt lika gastkramande hysteriskt som i Martin Scorseses underskattade genreklassiker ”En natt i New York” från 1985 där Griffin Dunnes kontorsråtta får en helnatt i staden som aldrig sover.
Men ”En galen natt” har något helt eget för att vara en actionkomedi, en rar undertext som gör att man förlåter alla konstiga genvägar i manuset. Det handlar om något som oactionaktigt som jämställdhet. Phil är, och framför allt vill vara, en jämställd äkta man som sätter en ära i att gå upp och laga matsäck till barnen och ta del av sin frus intressen.
Egentligen kan man läsa alla parets farliga och utsvävande prövningar som ett test på detta. Är jämställdhet en trötthetsframkallande erotikdödare? Det fina svaret i ”En galen natt” är helt enkelt: ”Nej.”