Vänner av Lasse Åberg-humor har två skäl att glädjas i dessa dagar: ”The Stig-Helmer story” och ”Sällskapsresan 7: Sven-Helmer i Thailand”.
Den sistnämnda visas förvisso under namnet ”En gång i Phuket” och huvudrollsinnehavaren heter inte Stig-Helmer utan Sven Becker, men annars är det mesta sig likt. Den svennige huvudrollstönten hamnar på exotiskt resmål och gör bort sig på ett lagom svenskt och älskvärt sätt.
Sven är medelklass med författardrömmar och inser, som medelklass med författardrömmar ofta gör, att tillvaron är fattig. Nu vill han börja leva på riktigt, det vill säga dra till Thailand och sätta sig på en strand bland en halv miljon andra svenskar.
Några av skämten: Sven-Helmer blir lockad att testa något nytt och spännande – bergsklättring – men tokar till det. Sven-Helmer blir rädd för exotiska djur. En kvinna sitter i lotusställning och någon fäller repliken ”Haru sett Mahatma Gandhi där borta”.
Det man saknar är egentligen bara ”Sven-Helmer äter jättestark mat” samt ”Elefant nyser på Sven-Helmer”.
”En gång i Phuket” har samma problem som Peter Magnussons långfilmsdebut ”Sommaren med Göran”. Den nöjer sig med för lite. ”En gång …” känns inte som en färdig film utan som ett första manusutkast. Någon har sagt ”Toppen, vi kör” där det mer passande hade varit ”Okej, nu har vi något att utgå ifrån, vi jobbar vidare”.
Om denna någon gjort sin plikt hade vi sluppit alla scener som varken är roliga eller för handlingen framåt. Vi hade sluppit alla skämt som mynnar ut i ett ingenting, ett hål där skrattet borde ha varit. Och vi hade förhoppningsvis fått rollfigurer som det hade varit möjligt att engagera sig i, kanske till och med tycka om.
Jag menar Sven Becker … Han är varken sympatisk, framgångsrik eller intressant. Ändå faller två kvinnor av två handlöst framför hans sandalbeklädda fötter, utan annan förklaring än att han råkar spela huvudrollen i ”En gång i Phuket”.
Resultatet blir ingen gång i Phuket. Eller, om man vill vara generös, högst en halv gång.
Ett klyschigt sätt att avfärda en sådan här film är med orden ”Det verkar som om någon ville ha lite kul med polarna i Thailand”. Men det vore snålt mot Peter Magnusson.
”Sommaren med Göran” var en av 2009 års stora filmframgångar; den svenska filmpubliken har en ytterst väldokumenterad svaghet för töntiga män som gör samma sak som alla vi andra, bara lite töntigare.
Han har hittat ett succékoncept och tagit det utomlands. Som ”Repmånad” och ”Sällskapsresan”.