Ovillig pastafabrikör tar klivet ut ur garderoben.
Homosexualitet används ofta som en pikant krydda i romantiska komedier. Här står den i centrum. Och även om ”En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” är skojig genomsyras den framför allt av åtrå – omöjlig passion som gömts undan längst in i hjärtat så att den inte ska explodera. Den italienska titeln är ”Mine vaganti”, minor på drift.
Flickidolen Riccardo Scamarcio spelar Tommaso, en ung man med författardrömmar. Hans konservativa familj i syditalienska Lecce tror att han är strejt och studerar ekonomi. För att bli förskjuten av fadern, och därmed slippa ta över hans pastafabrik, tänker Tommaso komma ut ur garderoben. Men just när han ska ta till orda vid middagsbordet händer något oväntat som tvingar in honom i familjeföretaget. Släkten anser att pasta är meningen med livet. Tommaso har svårt att uppbåda någon som helst entusiasm.
Jag har inte sett några av Ferzan Özpeteks tidigare filmer men många av dem tar upp hbt-frågor. Kritiker brukar hävda att hans turkiska bakgrund gör det lättare för honom att skildra homosexualitet i det strikt katolska Italien. Samtidigt verkar han ha inspirerats av lättsamma, italienska komedier. Historien är elegant och uppfriskande som sorbet – vilket förlåter det lite väl mustiga bildberättandet som ibland påminner om Barillareklam.
”Hat är inte en familjevärdering”, brukar amerikanska gayaktivister skriva på sina plakat. Özpetek håller med om det och visar att familjen har potential att bli något annat än ett instrument för social kontroll. Tommaso plågas av att visa upp en strejt fasad för sin far, men känner alltmer gemenskap med släkten som inkluderar en skåpsupande, kärlekskrank faster och en diabetessjuk farmor med en fäbless för bakelser. Hans beskrivning av livet i garderoben är filmens sorgligaste och vackraste replik: ”Hitta några vänner du kan vara dig själv med. Hitta någon att älska bland de tusentals människor som inte vill ha dig. Gråt, lid,
i hemlighet.”
Den svenska titeln ”En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” antyder att detta skulle vara ett slags plagiat av Pedro Almodóvars ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”. Özpetek har en helt egen stil. Men Almodóvars fans kommer nog att uppskatta scenerna där en femme fatale slår sönder backspeglarna på en sportbil med sina höga klackar och ett gäng deffade adonisar plaskar runt i havet till Baccaras discoklassiker ”Sorry, I’m a lady”.