Nittonårige Malik El Djebena (Tahar Rahim) är ett blankt kort. Arabiskt ursprung, ­analfabet, ryggen sargad av piskrappsärr, osäkert ansiktsuttryck. När han åker in i fängelse har han med sig en cigg och en ihopknölad femtioeurosedel. Det är allt. Ingen historia, inga vänner, ingen familj, ingen ”där ute” som kan skicka fickpengar eller ens smuggla in lite hasch. Vad han än har gjort – polisvåld antyds, men bara vagt – så anser han sig själv oskyldig.

Så fort Malik dyker upp på fängelsegården med sin osynliga sårbarhetsmantel blir han en lätt byte för de reella makthavarna på kåken, ett gäng korsikaner som låtsas vara politiska fångar anförda av en Don Corleone-liknande boss vid namn César Luciani (Niels Arestrup). Korsikanerna vill sänka en arabisk tjallare (Hichem Yacoubi) som hotar deras verksamhet utanför kåken och tvingar nykomlingen att ta på sig brottet.

Det hårdkokta, fulrealistiska, gråmelerade fängelsedramat ”En profet” har blivit nominerat och prisbelönat på längden och tvären – från Cannes till Hollywood – vilket är ganska glädjande eftersom det knappast handlar om någon konventionell publikfriare. Den är till att börja med totalt renons på allt vad identifierbara hjältar, hjältemod eller hjärtefrågor heter. Kokar man ned den två och en halv-timme långa filmen hamnar man i ett hårdkondenserat idédrama om överlevandets pris i en laglös värld. ”Profet”-delen av filmen har dessutom en påträngande surrealistisk ton som bryter ganska brutalt med överenskommelsen om realistiskt berättande som filmen till att börja med utlovar.

Den franska regissören Jacques Audiard har tidigt visat en fäbless för krångliga, krävande identifikationsobjekt. I genombrottsfilmen ”Den diskrete hjälten” (1996) följer han med viss hatkärlek en samvetslös bedragare i det postockuperade Frankrike. Lika ambivalent är han i det fenomenala, stilmedvetna, nervigt jobbiga far-son-dramat ”Mitt hjärtas förlorade slag” som handlar om en ung fastighetshaj som drömmer om att bli konsertpianist. Från den sistnämnda filmen har Audiard tagit med sig den danskättade aktören Niels Arestrup, som här gör ännu en komplex antifadersfigur med tyngd och iskall blick.

Relationen mellan bossen och hans underhuggare är ”En profets” svarta hjärta. Den styrkemätning, som börjar med ett ovanligt söligt och sjaskigt mord, utvecklas under filmen till något helt oväntat. Malik tar efter sitt första stora uppdrag på sig allt som César kräver, från att vara en hunsad springpojke och cellstädare till att ta på sig allt mer komplicerade uppdrag när chefens förtroende växer. Samtidigt skapar han lojaliteter bakom ryggen på korsikanerna, med en av ”skäggen” (Adel Bencherif) som araberna kallas och en romsk knarklangare (Reda Kateb) som har finfina affärer på gång utanför murarna. När han efter ett antal år innanför lås och bom börjar få obevakade permissionerna blir han allt alltmer skoninglöst involverad i den kriminella världen – utan återvändo.

Det är lättare att säga vad ”En profet” inte är. Den är inte en moralisk uppbygglig saga om våldet som urholkar själen eller en feel good-film om att lära sig en läxa och bli god, inte heller en skildring av svekkulturen i den kriminella världen à la ”Snabba cash”. Ljuset i ”En profet” är, rätt oväntat, den solidaritet och lojalitet som växer fram mellan Malik och vissa av hans medfångar.

En sak är säker och det är att den skådespelerikonst som Tahar Rahim (bästa manliga skådespelere på franska Césargalan) sakta utvecklar framför kameran i ”En profet” är smått genial i sin Ripley-aktiga ambivalens, dessutom i gott sällskap av de övriga i den (mansdominerade) rollbesättningen.