Stijn är, om ni ursäktar språkbruket, ett riktigt praktarsle. Han är framgångsrik i reklambranschen, han tjänar ”containervis med pengar”, livet leker som den sexmissbrukare han är. Amsterdam för hans fötter.

En dag träffar han vackra Carmen, de gifter sig, får barn, livet som sexmissbrukare fortsätter. Carmen är delvis förstående inför hans snedsteg.

Det blir till en riktig melodram, om än ingen lyckad sådan, när Carmen drabbas av bröstcancer; hon cellgiftsbehandlas, strålas, opereras, och går sakta men säkert sitt öde till mötes.

Stijn kompenserar – med sex.

Holländaren Ray Kluun skrev den bok som filmen bygger på, en självbiografi som rört om känslorna i hemlandet. Man har svårt att förstå upprördheten efter att bara ha sett filmen: Stijn blir filmens offer, inte döende Carmen – och det är en rätt magstark utveckling. Det finns nämligen inte en chans att man skänker Stijn ens en ömkansvärd blick, han är värd noll. Och ändå bygger hela filmen på hans perspektiv. Tack, nej. Och det blir extremt kletigt mot slutet!

Carice van Houten som Carmen hittar lägen, Barry Atsma som Stijn spelar över med råge, sällan på rätt ställen. När han träffar konstnärinnan Roos, i vars ateljé det kroppsmålas och älskas om vartannat, önskar man sig långt bort. Snyggingen Roos skapar för övrigt alltid klädd i trosor och en stor tröja.

Filmspråket är – ”modernt”. Sökt och misslyckat.

Svampplockning är att föredra i höst.