I över tio år vilade den norska regissören Margreth Olin på dokumentära bilder som hon sagt vara de starkaste hon någonsin tagit.
Det är stora ord från en av samtidens främsta dokumentärfilmare. Under lång tid hade hon följt verkligheten för en ung mamma och heroinist och hennes kamp för att inte låta den egna historien upprepas och vidarebefordras till sin lilla dotter.
Margreth Olin bevittnade de starka banden mellan denna unga mamma och hennes mor i sin tur. Hon lät henne berätta och spåra det sociala arvets alla inre komplikationer och oerhörda personliga krav på den som till sist vill bryta mot det.
Berättelsen om alkoholism, misshandel, narkomani, prostitution och den djupa övergivenheten hos ett barn lämnade Margreth Olin ingen ro. Men snart insåg hon att respekten för huvudpersonen omöjliggjorde en dokumentärfilm av materialet. Det skulle bli en alltför plågsam resa ut i offentligheten.
Hennes erfarenheter förvaltades i stället i Margreth Olins spelfilmsdebut ”Engelen”. Det var ett klokt val.
Om begreppet ”autenticitet” kan man alltid tvista, vare sig det gäller dokumentärfilm eller spelfilm. ”Based on a true story”, som det brukar heta när spelfilmer vill ta en genväg och utverka extra förtroende.
Med Margreth Olins filmer har frågan alltid tyckts oväsentlig, alltsedan ”De mjuka händerna” (1998) om gamla människor och åldrande, ”Kroppen min” (2002) om den noggranna identifieringen av den kvinnliga kroppen eller ”Ungdomens råskap” (2004) om den ”vildsinta” ungdomens psykologi – för att nu nämna de filmer som visats i Sverige.
Men spelfilmen ”Engelen” lämnade utrymme för att sätta i scen Leas – så kallas den fiktiva huvudpersonen – berättelse om barndomen, saknaden efter pappan som dör redan tidigt, uppväxten, äktenskapet, missbruket och känslorna för dottern.
Den bär på alla Margreth Olins kännetecken och egenart; ömheten och respekten för alla sina människor, den sinnliga närheten till deras kroppar, den känsliga förmågan att vidarebefordra rent fysiska känslor och samtidigt deras inre spår. Hon är en filmare som sorgfälligt undviker manipulationer av åskådaren.
Bara fötter mot en sten, vatten mot kroppen, blommor i årstidsskiftningar, händer i beröring (som Leas lilla i mammans oroliga); det nötta uttrycket ”hudnära” återupprättas gång på gång av Margreth Olin.
Och så Leas konstaterande när styvpappan gått bärsärkagång i ruset och svartsjukan mot både mamman och hemmet: ”Kanske har kärleken mellan man och kvinna inte plats för barn.”
Lea tar på sig skulden för eländet, både som barn och länge som vuxen.
Det är en känslig balansgång mellan dramatiska utbrott och deras följder. Inte minst de till synes banala, vardagliga ögonblick som är väl så avgörande: en bortvänd eller vädjande blick, tystnaden när något borde sagts, frånvaron när tröst och närhet varit av nöden.
”Engelen” söker närmast sin motsvarighet i de belgiska bröderna Dardennes filmer. Med full respekt och utan sentimentalitet skildras livet under svåra villkor, alltid jämsides med människorna, aldrig blickande uppifrån mot ett ”se hur hemskt de har det där nere”.
Det är en svår uppgift att spela fram en berättelse med så starka känslor men med så små gester.
Gunilla Röör som mamman speglar både hjälplöshet och kärlek. Maria Bonnevie som den vuxna Lea och de bägge unga skådespelerskor som spelar Lea i två åldrar går igenom detsamma.
Det är en historia om ömsesidigt beroende, inte minst barnets pliktkänsla, när det gång på gång tvingas bli mamma åt sin mamma. Och så saknaden, flyktförsöken, sökandet efter kärlek och synlighet.
Att ”Engelen” till sist slutar i frigörelse och försoning förtar på inget vis styrkan och smärtan i de offer som krävts för att nå dithän.