Med en berättarteknisk tidsrockad gjorde Gaspar Noé sin förra film på svenska biografer till ett hett diskussionsämne.

”Irréversible”(2002) började med en sällsynt detaljerat skildrad och långdragen rå våldtäkt, med blod och död för att därpå följa tidslinjen bakåt. Inte en okänd metod, detta att väcka intresse genom att vända på kronologin och gå från Ö till A.

Diskussionen blev förvirrad och verkar så här i efterhand mest ha handlat om vem som i starkast masochistiska anda tålde Noés vältrande i grymma detaljer, visserligen maskerade i osedvanligt visuellt anslående kulörer.

Var ”Irréversible” en obehaglig men tänkvärd djupdykning i sexualitetens mörkaste drivkrafter eller en meningslös våldspornografisk fantasi?

Själv tillhörde jag dem som blott och bart lyckades se det senare.

I ”Enter the void” gör Noé något liknande.

Med den tibetanska dödsboken som utgångspunkt – ”den säger att man flyger när man dör” – skildrar han en ung narkoman och langare för vilken ingen bokstavskombination i drogutbudet är främmande.

Spelplatsen är ett nattligt Tokyo, och på tre skilda tidsplan berättas om amerikanen Oscar och främst hans lillasyster Linda, stripdansös.

De är förenade genom att i barndomen ha förlorat sina föräldrar i en trafikolycka, som då och då återkommer som minnesbilder liksom av barndomsidyll och den förmodat chockartade upptäckten av att föräldrarna har ett sexualliv. Här talar vi Freud som Det Bästa-resumé.

Det andra tidsplanet är Oscars detaljerat skildrade rus. Det tredje hans pseudotibetanska flygtur mellan död – skjuten av polisen under en knarkrazzia – och återfödelse.

”Enter the void” använder hela batteriet av dekadensens äldsta klichéer; en skala av neongrälla färger, köpt sex filtrerat i helrött, stroboskopflimmer och hallucinogena effekter för att skapa en voyeuristisk fantasi, med nästan komiskt incestuösa undertoner.

Det finns några korta starka – och inkännande – bilder som bryter av mot det tröttande effektsökeriet. Oscar döende i fosterställning på den skitiga nattklubbstoaletten strax efter skottet. Linda som liten, skrikande i chock strax efter krocken.

Det finns några listiga övergångar mellan tidsplanen. Men mest är ”Enter the void” precis vad titeln utsäger: välkomna till tomrummet.