För vissa är tillvaron så mycket mer komplicerad än för oss andra. Det som verkar självklart – alla de sociala koderna vi tar för givna – kan te sig oförståeligt eller till och med gravt ångestframkallande. Det enda som riktigt kan hjälpa är tålmodiga och fantasifulla följeslagare på livets hårda stig. Den unge Manhattanbon Oskar Schell – frankofil, amatörforskare och pacifist – är ett sådant barn. Och hans pappa, juveleraren, är en sådan följeslagare som gör Oskars liv enklare, och som förstår hans behov av strukturer och system för att klara av tillvaron och skolan.
En solig höstdag går Oskars pappa till ett tidigt morgonmöte i World Trade Center. Det är den 11 september 2001. Oskars liv rasar samman, han tror att ingen kan tolka honom längre och han kanaliserar saknaden efter fadern med en komplicerad jakt efter ett lås som ska passa en särskild nyckel som han hittat i pappans klädkammare. Hans farmors hyresgäst, en åldrad tyskättling som vägrar tala, blir en tillfällig följeslagare under Oskars nyckeljakt.
Stephen Daldry, pålitlig leverantör av kvalificerad underhållning för vuxna (”Billy Elliott, ”Timmarna”, ”The reader”) har gjort en känslig och luftig filmatisering av Jonathan Safran Foers inre monologs-roman med samma titel från 2005.
Det är en riktig snyftare, inte tu tal om det. Jag fäller en tår över tangenterna till och med. Men varken manus eller Daldrys regi gör Oskars udda personlighet och öde till något alltför gulligt. Skådespelarvänlige Daldry får ut maximalt av sin unge nybörjare Thomas Horn i rollen som unge Oskar. För att inte tala om hur bra veteranen Max von Sydow är med sitt nakna ansikte där rollfigurens smärta över ett misslyckat faderskap tycks inristat med kniv.
Kollektiva trauman av stora mått, som terrorattacken mot tvillingtornen, behöver tid för att förstås. ”Extremt högt och otroligt nära” är helt klart den bästa 11 september-filmen hittills, även om händelsen i stort sett befinner sig utanför bild. Och en film som lägger ännu en pusselbit till förståelsen av sociala funktionshinder – ett tema som fiktionen börjat intressera sig för på allvar. Men det väsentliga är att Daldry låter ”Extremt högt och otroligt nära” vara det den är, en allmängiltig berättelse om en alldeles ofattbar förlust och en saknad bortom allt förstånd.