”Familjen Jones” är intelligent och förenar nytta med nöje. Och snygga är de också. En riktig idealfamilj. Eller?
Nya grannar flyttar in i ett burget villakvarter utanför någon mellanstor amerikansk stad. Flott hus, flotta människor. Dyra bilar, smakfull inredning, alla de senaste prylarna. De lyckostarna verkar inte ens ha några särskilt krävande jobb. Pappa golfar, mamma går på yoga och skönhetsbehandlingar. Tonåringarna gästspelar i skolan där de flashar modeväskor och det senaste inom skateboardmodet.
”Familjen Jones” har ett fantastiskt upplägg. En underhållningsfilm som säger mer på 90 minuter än en massa djupsinniga, framåtblickande tidskriftsartiklar om konsumtionssamhällets framtid och de nya reklamstrategierna när det gäller att skapa nya prylbehov hos oss konsumenter.
Idén med filmen är lika infernalisk som intelligent, på sätt och vis släkt med floran av fejkbloggar, typ ”Black Ascot”. Familjen Jones är ju liksom fejkbloggarna en ren konstruktion, dessvärre. De fyra är anställda av ett företag. De är helt enkelt ett gäng lyxiga, högbetalda gerillakrigare utsända för att med sin extravaganta livsstil generera ökat köpsug hos grannar och andra sociala kontakter.
”Familjen Jones” må ha sitt största existensberättigande som diskussionsunderlag, men den är bra underhållning också – ett gott stycke i alla fall. ”X-files” – och ”Californication”-stjärnan David Duchovny är strålande som en avdankad bilhandlare som tycker sig ha fått en ny chans. När han visar sig ha ett samvete också är även den utvecklingen trovärdig. Demi Moore, som spelar ”mamma” Jones uppvisar också en ovanlig karisma trots sitt konstiga, spöklika ”jag är evigt ung”-utseende.
Bäst är kanske ändå Gary Coles (”Din röst i natten”) avundsjuka granne som köper hela familjen Jones koncept, trots att han borde veta bättre.
En bättre, svartare och mer vågad regissör, typ Michael Haneke eller kanske David Fincher, hade tagit ”Familjen Jones” hela vägen till helvetet. Derrick Borte fegar ur ungefär halvvägs och kan inte hålla sig från att skapa melodram av storyn. Det är synd. Men jag blir ändå riktigt upplivad av att en film som är tvättäkta konsumtionskritisk – och inte låtsas som att det på riktigt går att shoppa bort sin ångest – över huvud taget blir till.
Men ”Familjen Jones” kanske i sig är ett budskap om att finanskrisen på allvar kommer att rita om konsumtionskartan. I bästa fall kommer det i alla fall fler liknande filmer som förenar nytta med nöje.