Jag gillar elefanter. Därför blir jag glatt överraskad när varulvsjägaren Pastor Salomon (Gary Oldman) rider in i den lilla medeltida byn Daggerhorn och har en enorm plåtelefant med sig. Den rullar in på hjul i slutet av Pastor Salomons karavan.
På plåtelefantens rygg sitter en riddare som håller i tömmarna som om han styrde elefanten. Tömmarna går dock till hästarna som drar plåtelefanten bakom sig.
Elefanten är fin. Inget snack om det. Länge kan jag inte tänka på annat än elefanten. Den är den mest otippade pjäsen jag någonsin sett på film och jag undrar hur länge jag skall behöva anstränga mig för att följa ”Red riding hoods” tafatta handling innan plåtelefantens funktion avslöjas.
Rätt så länge blir det faktiskt. ”Red riding hood” kretsar kring unga supervackra Valeries (Amanda Seyfried) kärlekskval i en förtrollad tid, i en förtrollad värld, i ett kostymdrama med plagg och kulisser som får hela ensemblen att se ut som om de är på maskerad snarare än aktörer i en genomtänkt och designad filminspelning. Samtliga bybor – inklusive den inhyrda Pastor Salomon har perfekt fönat hår och byn Daggerhorn är lika skitig som en åktur på Disney World.
Valerie är i giftasåldern och har lovats bort till den rike Henry Lazar (Max Irons) när hon egentligen vill ha sin barndomskärlek Peter (Shiloh Fernandez). Här börjar handlingen likna regissören Catherine Hardwickes förra film ”Twilight”: En oskuld vars pappa spelas av Billy Burke och som måste välja mellan två apsnygga killar varav en av dem troligtvis är en varg. Valet känns emellertid inte så svårt: Ta killen som inte blir en hund varje fullmåne.
När Valerie beger sig till sin farmors stuga ute i skogen och får en vacker röd slängrock med luva påminns jag: Just det ja! Det här är Rödluvan jag ser på. Det är just slängkappan och inte så mycket annat som för tankarna till ursprungssagan. Rödluvans farmor bor förvisso i skogen, men i Julie Christies tappning ser hon ut som en bedagad om än vacker gammal rejvare – dreadlocks och druidkläder och allt. De klassiska replikerna: Vilka stora tänder du har … yttras förvisso också men då i en konstig drömsekvens vi lika gärna kunde vara utan.
Elefanten då? Utan att avslöja för mycket är den helt onödig men utan den skulle ”Red riding hood” vara totalt ointressant. Hur elefanten motiverades i manus, hur den kom med i slutversionen, tillverkades och sedan rullades in på inspelningsplatsen kommer alltid att vara en gåta.
Varför får filmen då en 2:a och inte en 1:a? Jo, det beror helt enkelt på öppningsbilderna. Helt konstgjorda men underbara svepningar över en mörk och idyllisk superskog. Bland träden skymtar medeltida borgar och vattenfall. Man får en känsla av att vara i Nangijala en kort sekund och upplever förtrollningen sagor kunde ge en som liten. Väl på marken och inne i handlingen förstår jag att jag blivit stor.